Redan som barn visste Gustav III vem han skulle få till maka. Det gjorde honom skräckslagen. Förutom den i sammanhanget besvärande omständigheten att han inte attraherades av kvinnor kände han en djup motvilja mot den danska prinsessan Sofia Magdalena som han betraktade som en representant för den gamla arvfienden.
Men han hade lovat. Inte i första hand den unga flickan, utan nationen. Det svenska folkets väl och ve kunde mycket väl hänga på vem han gick till sängs med.
Gustav III är knappast den enda i monarkins historia som suttit på en massa makt och samtidigt inte fått bestämma om något så centralt som valet av livskamrat.
I antologin Politik och passion skärskådar forskare från olika discipliner svenska kungligheters äktenskap från medeltiden till våra dagar och fram träder bilden av en samhällspyramid där det privata verkligen är politiskt för dem som befinner sig längst upp.
Länge handlade det om storpolitiska hänsynstaganden, att bygga förmånliga allianser för att kunna utvidga sin maktsfär eller förhindra krig. Men också att fungera som förebild för undersåtarna genom att bekräfta tidens rådande könsroller och familjeideal.
Drottningarnas roll var föga överraskande betydligt snävare än kungarnas. Deras främsta uppgift var att ge landet en tronarvinge och vara lojala mot sina makar, en lojalitet som kunde ta sig särskilt expressiva, för att inte säga bisarra uttryck efter gemålens död.
När Gustav II Adolf blev dödad i slaget vid Lützen 1632 utbröt omedelbart en bitter strid om hans kropp. Riksrådet ville ge konungen en ståndsmässig begravning, medan änkedrottning Maria Eleonora krävde att få behålla kroppen hos sig så länge hon levde med motiveringen att eftersom hon sin ”salige käre herre och gemål uti livet föga njutit hava, så må oss unnas att vi dess konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i vår sorgfulla livstid åskåda och hava må.” Att liket hade svartnat och höll på att falla sönder verkade inte bekymra henne.
Artikelförfattaren Fabian Persson sätter in denna svårbegripliga besatthet i ett sammanhang av sörjande drottningar som i tidigmodern tid i någon mening förväntades fortsätta sitt äktenskap efter att döden skiljt makarna åt. Det handlade om ett självutplånande kvinnoideal och om vikten av kontinuitet i politiskt skakiga tider då den egna dynastin kunde vara hotad.
När den nya regeringsformen skulle införas 1975 menade Olof Palme att den sista gnuttan politik avlägsnats från monarkin som nu enbart skulle vara en dekorativ ”plym.” Redaktörerna Henric Bagerius och Louise Berglund vänder sig mot detta påstående och hävdar med stöd av antologins texter att även dagens kungliga äktenskap uttrycker djupt rotade samhälleliga värden och fungerar som modeller för hur samhället ska organiseras. Inte minst i växelspelet mellan kungahus och media skapas ett nationellt ”vi.”
I bidraget som handlar om Victorias och Daniels klassöverskridande förening testar Mattias Frihammar tanken att den roll som de kungliga äktenskapen har i vårt moderna samhälle just är att skapa känslan av en nationell gemenskap som legitimerar den sociala ojämlikhet som ofrånkomligen är monarkins förutsättning.
Politik och passion gifter samman en analytisk skärpa med ett märgfullt material som mer sällan ges en seriös genomlysning. I synnerhet det informella maktutövandets konst lyfts upp på dagordningen, vilket inte är helt fel i ett land där monarkin över huvud taget inte är ett diskussionsämne.
Svenska kungligheters äktenskap granskas i antologin Politik och passion. Texterna gifter samman en analytisk skärpa med ett märgfullt material som mer sällan ges en seriös genomlysning, skriver Cecilia Nelson.
Cecilia Nelson är författare och kulturskribent och mångårig medarbetare på GP Kultur. Recenserade senast Anne Carsons Röd doc>.
