Ålderdom är svår att skildra, naturligtvis; den tilltagande fysiska begränsningen, snöpandet av handlingsmöjligheter, det långsamma förfallet, utgör uselt råmaterial när det gäller händelsemättad fiktion. Den gamle mannens såväl som den åldrade kvinnans förväntade fiktionsplikt blir därför att leva i sina minnen. Och det gör huvudpersonen, den pensionerade läkaren Fredrik Welin i Henning Mankells nya roman Svenska gummistövlar. Åtminstone glimtvis, ty han är ändå tvingad att uppmärksamma vissa förtretlig-heter i sin vardag, varav några nog bör betraktas som grava.
Till exempel brinner hans hus ner, och själv är han nära att dö i lågorna. Han bor ensam på en ö i en diffust lokaliserad skärgård – den som läst en tidigare fristående bok om honom, Italienska skor, vet varför – och måste nu ta sin tillflykt till en husvagn, samtidigt som han tror polisen misstänker han själv tuttat på. Samt har han sporadisk kontakt med sin dotter, en frihetstörstande Pippi Långstrump-typ vars aktiviteter ofta förhindras av oförsynta medmänniskor, till exempel Parispolisens avoga inställning till ficktjuvar.
Vore inte detta nog smyger det kring någon osynlig figur på hans ö, samt kan branden misstänkas vara en pyromans dolska verk. Han har att göra alltså. Vilket inte hindrar honom att samtidigt åtrå Lisa Modin, en trettio år yngre kvinnlig journalist. Se människan! Ungdom är för amatörer, sa skådespelerskan Bette Davis en gång, och Fredrik Welin är – sur, dock smått poetisk i sina minnesstunder, enveten, självömkande, i plötsliga ögonblick handlingskraftig – trots allt ett proffs. Ingen förebild med ikonstatus gudskelov, men vardags- humanist.
Mankell behandlar här sina gåtfulla deckarinslag tämligen rutinartat, lite förstrött, som gamla igenkännbara ingredienser utan styrka och smak. Det förströdda och tankfullt ryckiga utgör den egentliga handlingen, full av noggrant registrerade vardagliga detaljer, de rutiner som utgör räcket att hålla sig i på det stapplande upploppet. Döden håller sig i närheten och sänker en höstlig sordin över landskapet. Men Mankell borde ha unnat gubben och hans yngre Lisa en kärleksstund. Alltid hade det retat någon moralistisk dönicke.
