Många betraktar nog forskningsresultat som ett slags facit, men den som läser samhällsvetenskaplig litteratur eller rentav bevistar ett antal sociologiska doktorsdisputationer tvingas åtminstone fundera över resultatens tillblivelse. Är det en tes som ska bevisas, en redan färdig uppfattning som håller på att bekräftas?
Det är inte alltid uppenbart att nyfikenheten är större än övertygelsen.
Ett slags pseudovetenskaplighet omgärdar den ständigt ökande mängd opinionsmätningar och attitydundersökningar, som invaderar nyhetsmedierna och ger bränsle åt olika debatter. Här blir det emellertid ofta tydligt hur frågorna styr svaren och någon gång emellanåt att beställarens syfte är manipulativt.
Andra utsagor är svårare att genomskåda, inte minst, kan jag själv tycka, de som rör ekonomi och teknik. Ibland är forskningen uppenbart politiskt styrd, som när Mona Sahlin som minister desavouerade en sittande integrationsutredning och ersatte den med en person vars ståndpunkt var så entydigt förutbestämd att han kunde ha skrivit sin slutrapport innan han inledde sitt arbete.
Det finns goda skäl att också förhålla sig skeptisk till skolforskningen, där såväl det ideologidrivna som det trendkänsliga slår igenom. På vissa områden blir konsensus bekymmersam med anpassning till den åsikt som för tillfället tycks ge bäst karriärmöjligheter. En sådan hierarkisk ordning råder exempelvis bland de svenska språkforskare, som hävdar att barn med utländsk bakgrund först måste undervisas i sina föräldrars modersmål innan de kan lära sig svenska.
Många med mig känner två- eller flerspråkiga barn, som klarat sig utmärkt utan den här teorins tillämpning, men när jag skrev en artikel som även hänvisade till amerikansk och dansk forskning med andra resultat än den svenska fick jag i en ilsken professorsreplik höra att den debatten redan var avslutad: forskarna är eniga och hör sen!
I reaktionerna på Janne Josefssons reportage om exploateringen av fattigdomsbegreppet har det saknats följdfrågor till den forskare som Rädda Barnen och de andra lutat sig mot. Vilken grund har han för de utsagor om barnfattigdom, som ett bra tag oemotsagda fick dominera den politiska retoriken? Går det att skilja vetenskap och ideologi åt?
Forskning behöver alltså inte vara detsamma som det sista ordet. Nu påstår två danska sociologer att invandrarforskningen i deras land har varit skev och snäv och att teorier om intersektionalism och dikotomier har styrt in debatten i hjulspår som lett bort från det vardagligt rimliga. Naturligtvis har de här båda forskarna också uppfattningar, som bestämmer hur de ställer sina frågor och hur de tolkar sitt källmaterial. Det goda med deras nya bok Er danskerne racister? är framför allt att den drar fram den akademiska diskussionen i ett ganska skarpt ljus och ger underlag för kritisk granskning av en verksamhet, vars sanningsanspråk paras med politisk opinionsbildning.
Henning Bech, professor i Köpenhamn, och Mehmet Ümit Necef, lektor i Odense, har gått igenom de senaste tjugo årens forskning kring rasism i Danmark och slår fast: det är möjligt att danskarna är rasister, men det är i så fall ingenting som forskningen har kunnat belägga.
Ändå, menar de, har forskarna starkt bidragit till att förmedla och befästa intrycket av ett rasistiskt Danmark, som pressar ut invandrare i marginalen. Upphetsad snarare än upplyst kunde Andreas Malm häromåret i sin bok Hatet mot muslimer skriva om ”vårt ruttna grannland” som ”det kanske mest islamofobiska och allmänt rasistiska landet i Europa”. Och han har haft eldunderstöd av danska skribenter; så sent som i januari skrev Lars Trier Mogensen, redaktör på Politiken, i en svensk dagstidning att ”alla muslimer demoniseras”.
Bech och Necef har förmodligen haft ganska roligt när de har lusläst sina forskarkollegor och hittat mängder av försummelser, från citatförfalskningar till halsbrytande överdrifter. Den komplexitet som alltid ryms i integrationsfrågor försvinner när arbetslöshet ensidigt förklaras med främlingsfientlighet eller när kritik av misogyni bland vissa invandrare avfärdas som ett försök att dölja hur förtryckta de danska kvinnorna är.
Frågar man människor om de har blivit diskriminerade kommer man att få de svar som statsvetarna Birgit Møller och Lise Togeby fick i en rikstäckande undersökning med visst genomslag i debatten: ”De flesta av de etniska minoriteterna upplever en betydande mängd diskriminering ... de kan berätta om verbala och fysiska övergrepp från danskarnas sida ... de har ofta upplevt de offentliga myndigheterna som fientliga och motvilliga.” Svarsprocenten var emellertid väldigt låg och Møllers och Togebys egen summering av pålitligheten hos resultatet blev att den var ”mindre än man kunde önska”.
Kan man då dra så vittgående slutsatser som skedde? Tyvärr är inte heller forskarvärlden immun mot att generalisera utifrån få exempel.
Nu finns det säkert de som menar att Bech och Necef är ute i skumt ärende; rasism ska ju bekämpas och då bör man inte ifrågasätta dem med gott uppsåt. Men det är just för trovärdighetens skull som både antirasister och forskare måste visa att de vet vad de pratar om. Såväl organisationer som institutioner kan ha bidragsskäl att förstora de problem de säger sig bekämpa.
Jag misstänker att det produceras en hel del obevisade påståenden och slutsatser även på universitet och högskolor i Sverige.
De danska forskarna Henning Bechs och Mehmet Ümit Necefs bok Er danskerne racister? Invandrerforskningens problemer – där de synar den danska invandrarforskningen.
Lars Åberg är författare och kulturskribent och bosatt i Malmö. Medverkar regelbundet i GP.
