Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Helle Helle är en mästare på att skildra dessa stilla existenser.

Helle Helle | Om du vill (Hvis det er 2014) Översättning: Ninni Holmqvist

Helle Helles sjunde roman handlar om människor det sällan skrivs böcker om. Ellen Mattson läser en verkligt lysande berättelse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Om du vill (Hvis det er 2014) Översättning: Ninni Holmqvist

Norstedts

Han heter Roar, är fyrtioåtta år gammal, är på någon sorts kick-off med jobbet men har flytt samvaron i stugbyn till en skog där han går vilse. Han får en blåsa på foten och möter en kvinna som också gått vilse och de tvingas tillbringa natten tillsammans i ett vindskydd under ett par mögliga filtar. De tuggar tuggummi och väntar på morgonen medan läsaren får del av deras livsberättelser. Så ser ramen ut för danska Helle Helles sjunde roman Om du vill.

Den namnlösa kvinnan tar det största utrymmet i boken, men Roars glest tecknade men ändå mycket tydliga historia är lika viktig. Båda tillhör den grupp människor som det sällan skrivs böcker om, de som blivit över. Inte bara på äktenskapsmarknaden utan i största allmänhet; de som inte riktigt vet vad de ska göra av sig, vad de ska säga när de hamnar i ett sällskap och hur de ska hålla händerna när de pratar med någon.

Helle Helle är en mästare på att skildra dessa stilla existenser och deras liv precis på gränsen till en gemenskap som de aldrig helt lyckats ta sig in i. Ensammare människor finns inte än de två i skogen – eller rättare sagt: det finns många som de.

Kvinnan är alltså den vi bäst lär känna, genom glimtarna från hennes liv som lett från en tillfällig anställning till en annan, från ungdomslivet i ett studentkollektiv till det präktigt stadgade arbetet i makens möbelaffär där hon jobbar hårt med skyltningen och blir allt argare utan att riktigt förstå varför.

När hon hamnar i skogen är hon frånskild, en trettioåttaårig viktpendlande klädbutiksexpedit som just börjat få ordning på allt igen, både kroppen och livet – om det inte varit för det där att klädbutiken går så dåligt.

Roar reparerar datorer och minns Grete, den enda som någonsin betytt något i hans liv, men vad som hände mellan dem får man inte veta. Förmodligen hände ingenting och kanske är kvinnans mer detaljerade berättelse en sorts anvisning om hur också Roars liv gestaltat sig, kanske är ensamhet alltid detsamma.

Hon minns inte riktigt vad hon sysslat med under åren men vet att hon brukade tycka om att komma hem och se en videofilm på kvällen. ”Det svåra kom när filmen var slut och videons automatiska tillbakaspolning gick i gång. Det ljudet, och sedan ingenting.”

Men nu befinner de sig alltså i skogen medan mörkret faller och temperaturen sjunker. Att de så småningom ska hitta ut är självklart, men det viktiga är hur det sker: de kan i någon mening bara bära varandra ut ur skogen.

Det är ett klassiskt exempel på att helheten är större än delarna, men om du vill är ingen självhjälpsbok och dess styrka är Helles förmåga att fånga alla de små detaljerna - den skygga människans oförmåga till spontanitet, det sökta skämtet som faller till marken, den slarvigt utslängda repliken som knäcker någons självförtroende. Eller den lilla trivialiteten som plötsligt påminner om livets obotliga tristess, som att väskan kvinnan köpt under minisemestern i Hamburg färgar av sig på hennes trenchcoat.

Det är helt lysande verkligt.

Läs också: Ulla Sundströms intervju med bokens författare.