Helle Helle: Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Titeln på danska Helle Helles tredje roman på svenska är en magnifik torrkokning av texten: Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man.

Det är kanske inte jättesvårt att föreställa sig en sådan föreställning? Tvärtom, är det nog nåt som vi är ganska många som kan tänka oss. Men det är långt mellan föreställningen och praktiken.

Att leva ihop är sällan okomplicerat. Att, som Helles huvudperson Susanne, leva ihop med en man som försöker skriva en roman (hans första) och helst skulle vilja att Susanne vore nån hon inte är, är än mindre okomplicerat. Hur krångligt som helst blir det slutligen när Susannes höggravida forna arbetskamrat Ester flyr sin man och slår sig ner i Susannes och sambons lilla tvårummare.

ANNONS

Helle Helle är en mästare i grått, och hon, liksom översättaren Ninni Holmqvist i sin tur, är obarmhärtigt skicklig på att med små medel mejsla fram sammanbiten, knappt medvetandegjord, besvikelse.

Ändå var det med ett ganska stort motstånd som jag öppnade Föreställningen om ett okomplicerat liv med en man. Det kändes som om det bara var häromdagen som jag läste den förra romanen på svenska, Rödby-Puttgarden (i själva verket var det ett helt år sedan). Och det kändes framförallt som att jag för ytterligare ett bra tag till, hade fått min beskärda del av Helle Helles hårt tuktade vardagsprosa. För det är nåt över hennes stil som sveper tillvaron, också den läsandes, i gråtoner. Fan, tänker man, vad småttigt och grått och hopplöst det är, det där som borde kunna ha varit så mycket enklare. Och satan också, vad människor har lätt att börja misstänka och misstänkliggöra varandra, när de i stället bara skulle kunna vila i varandra och vara lyckliga. I stället alla dessa dammtussar, alla dessa neutrala beskrivningar av försöken att bli av med skiten i hörnen, konsuminköpen och så orden mellan människorna som faller så snett ...

Det är obönhörligt.

ANNONS