Helene Tursten | Jaktmark

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En ny svensk polisserie har sett dagens ljus. Och en annan har gått i graven. Efter tio deckare med den energiska jujutsumästaren Irene Huss i centrum har Helene Tursten skapat en yngre hjältinna som delar sin kollegas begåvning för kampsport och ovana att förhöra sin omgivning också i privata sammanhang.

Embla Nyström bär dock på ett större mörker än sin företrädare. En molande ångest som ger henne mardrömmar och som gör att hon inte alltid är helt pålitlig, även om det är långt till Lisbeth Salanders oberäkneliga personlighet.

Liksom i den tidigare deckarserien befinner vi oss i Västsverige. I Jaktmark drar sig Embla undan jobbturbulensen och lämnar lägenheten i Kålltorp för några välbehövliga semesterveckor i Dalsland, där hon tillhör ett jaktlag sedan flera år. På grund av ett komplicerat markägande jagar traktens oglamourösa invånare tillsammans med några stenrika storföretagare med rötter i bygden. Konflikterna inom gruppen blir snart akuta och Embla kastas brutalt tillbaka in i sin polisroll.

ANNONS

Spänningen i den här thrillern ligger mycket på det psykologiska planet, inte minst i de avsnitt där läsaren får glimtar av kriminalinspektörens inre mentala karta. Nyström är en valörrik gestalt som sannolikt håller för att bygga ett antal historier kring. God hjälp har hon av sin färgstarke morbror Nisse – och det kan hon behöva eftersom hennes brottsbekämpande parhäst Hampus hittills inte lämnat några som helst ledtrådar till vem han är.

Jaktmiljön känns väl fångad, med många levande detaljer. Det som är berättelsens akilleshäl är själva intrigen som är förvånansvärt förutsägbar. Redan efter några sidor sitter jag och hoppar som ett upphetsat barn på barnteater: Där är boven, där är boven! Det är kanske meningen att man ska få känna sig intelligent.

ANNONS