Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Helena Granström | Hysteros

Det strama, exakta språket, är en av bokens styrkor, en förutsättning för att kunna hantera innehållet, som svämmar över av kroppslighet, skriver Malin Lindroth.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Helena Granström

Hysteros

Natur & kultur

Helena Granströms nya bok kunde inte komma mer rätt i tid. I en tid när synen på det mänskliga är stadd i så kraftig förvandling, när jagstärkande projekt och egoperspektiv formar tillvaron tillsammans med globalisering, virtuella verkligheter och stamcellsforskning gör vi klokt i att ställa den postmoderna frågan om jagets upplösning igen och igen. Vad innebär det att leva under upplösning? I Helena Granströms bok får en graviditet ge kropp åt frågan.

Romanen, Hysteros, är en prosalyrisk tät och avskalad monolog som mer än att berätta en historia kartlägger ett tillstånd: tiden före en förlossning. I den yttre världen, tillsammans med mannen i huset på ön råder mestadels stiltje och konfliktfylld väntan på barnet, detta främmande, stundtals skrämmande barn vars hand jaget möter, inifrån, när hon lägger en hand på magen. Allt medan berättaren rör sig feberdrömskt i vardagens cirklar – äter, badar, grälar, sitter på en stol, sitter vid ett bord, känner barnets rörelser, älskar, avvisas och avvisas igen – lever konflikten sitt eget uppslukande liv i henne. Hur ska hon klara av att vara annat än ensam? Att vara en annan, bära en annan, samtidigt som hon bär sig själv? Att på en och samma gång leva i och utanför sig själv? Vill hon överhuvudtaget ha barnet?

Frågorna handlar om moderskap, men också om förhållandet till yttervärlden, som med ens ter sig så överväldigande att jaget stundtals inte ens kan äta ett ägg eller en bit fisk utan att tänka på hur varje matbit förvandlar henne, gör henne till något nytt. I detta starkt laddade tillstånd av kortslutna begär, besatt av känslan av att reduceras till en slamsa av ett jag, klämd mellan två invaderande krafter – fostret och yttervärlden – inväntar jaget barnet.

Känslan av ödslighet genomsyrar texten. Var är resten av världen, undrar jag. Långt borta, tycks det.

Då och då går mannen till jobbet och kommer hem igen, men annars är det mest de tre – mannen, fostret och jaget – som kretsar kring varandra i en ensamhet, som bara tycks tillta ju mer jaget brottas med känslan av upplösning. Ibland är det som om hela tillvaron utspelade sig i huden eller kanske snarare i mötet mellan hud och värld, i beröringar och kroppens reaktioner. Då och då spricker verkligheten upp och jaget får besök av en mytologisk syster, som samtalar om förlossningar och kannibalism. Måste vara Rhea, mamma till guden Zeus, hon vars make åt upp hennes nyfödda barn, i rädsla för att de skulle stjäla makten? Utan skarv glider den antika myten fint på plats intill det samtida berättarspåret.

Det strama, exakta språket är en av bokens styrkor, en förutsättning för att kunna hantera innehållet, som svämmar över av kroppslighet. Granström, som har doktorerat i matematik och har en magisterexamen i teoretisk fysik, har tidigare skrivit lysande civilisationskritik som tar barnsligheten i försvar mot vuxenheten – jag tänker främst på essän Det barnsliga manifestet, men också kortromanen Infans – och här, i den sjätte boken, fortsätter hon utmana det vuxna behovsförtrycket. Med ett yvigare, mer köttigt språk hade det varit svårt att ta innehållet till sig, men här blir språket i stället en del av gestaltningen. När de torra orden möter innehållet, som är så flytande, vilt och över alla breddar svämmande, iscensätts den konflikt som finns i berättarjaget. Språket bär innehållet med samma motstånd som berättarjaget bär barnet. Invasion eller symbios? Den fråga som Granström ställer om graviditeten rör i allra högsta grad också språkets förhållande till det skildrade.

När läste jag senast en bok som påverkade mig så fysiskt? Läsningen ger mig rysningar, kväljningar och klaustrofobi, men väcker också tankar: vad är det för sorts tillstånd som Granström beskriver så lysande väl? Är det ett själsligt undantagstillstånd, en graviditetsdepression rentutav, som kommer att läka ut efter nio månader? Nej, efterhand framstår jagets dilemma mer och mer som permanent, inte en graviditetskris utan ett tillstånd som hela tiden finns där som ett av existensens grundvillkor. Smärtan kan klinga av, frågorna sjunka ned i det omedvetna, bäddas in i det moderna samhällets ointresse, distraheras av vardag, arbete, relationer och samtidsliv men inte ens när barnet föds på de sista sidorna är tillståndet egentligen förbi. En rad dröjer sig kvar: ”... kanske finns det inget annat, kanske tvånget är själva kärnan av allt det som är.”

FÖRFATTAREN

Helena Granström, född 1983, är en författare och poet med särskild kunskap om teoretisk fysik och matematik. Hon har tidigare bland annat skrivit Alltings mått, Osäkerhetsrelationen, Infans och Det barnsliga manifestet.

SKRIBENTEN

Malin Lindroth är författare och kulturskribent och medverkar regelbundet i GP. Hon skrev i går om den romantiska filmkomedin.