Heinrich von Kleist: Michael Kohlhaasr

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Henrich von Kleists trettiofyraåriga liv slets tragiskt mellan preussisk militärtjänst och fritt diktarskap, pionjärjournalistik i Berliner Abendblätter och barbarisk dramatik i Penthesilea. Han krisade med både Kant och Goethe, ansågs som en sprucken talang och eländet slutade till sist med två skott i Wannsee 1811. Men Kleist lever vidare för han skrev för den framtid som Goethe tyckte han kunde strunta i. Luckorna i livet är flera och forskningen har spekulerat i alltifrån förhudsförträngning till frimurarförbindelser. Nyligen utgavs två omfattande biografier med samma titel Kleist - Eine Biographie, författade av Jens Bisky respektive Gerhard Schulz.

Det är inte minst i den skenbart enkla prosan som han blivit en klassiker - i noveller som Markisinnan von O och Jordbävningen i Chile men främst i berättelsen om Michael Kohlhaas, en hästhandlare under reformationen som hamnar i kuckel med en sniken junker, Wenzel von Tronka, som vill åt hans hästar genom rått lurendrejeri. Som ärkeängeln med svärdet vill Michael K ha sin rätt, vilket förvandlar honom till mordbrännare och upprorsman. En liten brasa brinner till himlen. Han inleder ett krig mot hela överheten där till och med Martin Luther involveras.

ANNONS

Allt handlar om två svarta hästar och slutar som det bara kan sluta för den som tar lagen i egna händer, låt vara i den faderliga försoningens ljus. Kleist följer de moraliska förvecklingarnas gång. Orättfärdighet förvandlar rättfärdighet till självrättfärdighet, men Kleist ger också striden mellan individ och auktoritet dubbla speglingar eftersom makten inser sin korrupta, bleknosta natur. Vi känner igen schemat - ordning vänds i kris och ett offer återställer ordningen. Kleist hade emellertid franska revolutionen i ryggen och påtalade medborgarens rätt och statens skyldighet. Det var nytt och blir till själva krutet i berättelsen. Kleist själv är både isklar och lite vrickad.

Tidigare har vi mött Alf Ahlbergs och Fredrik Bööks översättningar. De är förkalkade. 1992 kom Margaretha Holmqvists eleganta, melodiska översättning och nu anländer Erik Ågrens som är annorlunda, mer syntaktiskt omständlig men i gengäld också mer dramatisk-drastisk. Sirlighet mot senighet. Högstil mot äventyr. Ågren som är en av översättarna till den samlade svenska Kafkautgåvan ser förstås förbindelserna mellan de två K-märkta författarna. Stilistiskt känner man också igen sig i översättningarna.

Kafka läste för övrigt Kleist med stor förtjusning och man förstår varför. I Michael Kohlhaas utvecklas ju en juridisk skuggvärld av rättsliga konsekvenser. En värld utan nåd. Allt börjar med ett "missförstånd" som sedan växer vilt, som inte vill ta slut förrän Kohlhaas hamnar på schavotten. För Kafkas K gick det på liknande vis fast domstolen där är lika osynlig som upprättelsen är fjärran.

ANNONS

Hade Kleist skrivit sin Michael Kohlhaas i dag hade berättelsen förmodligen handlat om en hyvens bilhandlare i Dresden som luras på två svarta mersor, varpå han bildar en arméfraktion, bekrigar staten som terrorist och slutligen tappar huvudet. En mycket brysk och tysk historia, kort sagt.

ANNONS