Fotografier av Tuija Lindström från åren 1980 till 1987. Det är en väldigt bra utställningsidé. Ljuva åttiotal. En nostalgitripp för oss lite äldre. Nästan genast stöter jag på ett dubbelporträtt av en ung Jonas (Gardell) och en Jussi från 1982. Och kommer förstås att tänka på Gardells nyligen utgivna roman, första delen i trilogin Torka aldrig tårar utan handskar, som handlar om aidsepidemin ur ett Stockholmsperspektiv. I den associationen dippas hela decenniet plötsligt i mörker. Ett mörker som också går igen i Lindströms bilder, som något mer än bara ett senromantiskt sehnsucht. Eller en fin-de-siècle-stämning. Kanske överdriver jag. Men en tid betraktad på distans inbjuder också till generaliseringar och övertolkningar. Och bilderna överlagras av egna minnen. Joy Division, punkens spretiga aggressivitet som slagit över i mörker och sorg. Robert Mapplethorpes extrema esteticism, som brände till när den tillämpades på hans egen sexualitet. Längre fram hans värdiga självporträtt som bjöd in betraktaren till hans eget döende.
Tuija Lindström har medvetet valt att presentera bilderna på ett som hon menar tidstypiskt sätt. Också det tidstypiska i bildspråket blandas med det utpräglat personliga. Och precis som man ofta egentligen menar tidigt sjuttiotal när man talar om det politiska ”sextiotalet” så förknippar man lätt de här åren under åttiotalet med post-modernism, appropriering à la Sherrie Levine, storskaligt arrangerat färgfotografi, Cindy Sherman, Jeff Wall, ja med ett bildtänkande som inte bröt fram i Sverige förrän några år senare. Jag tror att en en yngre generation kan överraskas av styrkan i dessa bilder, men också av romantiken. Symbolismen. Titta bara på Do You Love Me från 1987, slottet eller fästningen på distans under det svävande lysande molnet. Som en långväga hälsning till prins Eugens målning. Men kanske ändå inte.
Jag tror att det är Roland Barthes som har sagt att det inte går att drömma inför ett fotografi. Eftersom kameran alltid visar på något, det, detta, i ett ständigt ”titta där”. Också Tuija Lindströms bilder kan vara nyfikna och fokusera på något särskilt, framför allt när hon är på resa – ett skickligt och inkännande ”gatufotografi” som samtidigt skulle kunna blandas och blandas ihop med bilder av andra fotografer, låt säga Mary Ellen Mark. Det mest egna finner jag i andra bilder, som man inte bara kan drömma inför utan där själva mörkrummet verkar utgöra en särskild vrå av det undermedvetna. Det handlar inte om några surrealistiska kombinationer, mer om ett ljus och en stämning som förskjuter verkligheten mot drömmens eller halvdvalans bilder. Men som mitt i allt detta spetsas med en saklighet som styr upp det hela, så att säga drar upp betraktaren ur det drömska träsket.
Hur såg då det näraliggande svenska fotografilandskapet ut? Christer Strömholm som den åldrade, av alla erkände Mästaren. Anders Petersens intensiva existentiella porträtt, Gunnar Smolianskys lågmälda nyanskänslighet, Dawids asketiska, sakliga men samtidigt abstrakta estetik. Spleen- eller rent av undergångsstämningen i vissa av Kenneth Gustavssons fotografier. Eva Klassons tidigare, banbrytande närbilder av den egna kroppen. Monica Englunds förlossningsserier och (lite senare) raffinerade gummitryck med botaniska motiv. Norrmannen Per Manings fina djurbilder dyker också upp i minnet när jag tittar på fisken i Kyoto från 1987 (jag kan tänka mig genren ”djurporträtt” men det är nog första gången jag ser ett porträtt av en fisk!).
Subjektiva minnessprång bara, med godtyckligt valda namn som klivstenar. Underskottet vad gäller kvinnliga fotografer kan visa på mina egna kunskapsluckor, eller vara något typiskt för tiden? Tuija Lindström kom att verka som professor på Göteborgs fotohögskola under tio år, mellan 1992 och 2002, en period som kunde bevittna ett massivt genombrott för kvinnliga fotografer: Miriam Bäckström, Annica Karlsson Rixon, Annika von Hausswolff, Lotta Antonsson. Lika mycket idédebattens och tidsandans förtjänst, säkert. Många kom från andra håll. Inte desto mindre hade Lindström en mycket viktig position under tio viktiga år. Men alldeles oavsett kön och generation så finns det all anledning att ta sig god tid på denna absolut svart-vita utställning (en färgbild härinne, hur skulle det se ut!?). En påminnelse om hur mörkt och vackert åttiotalet var. Åtminstone Tuija Lindströms åttiotalsfotografi.
