Hasselblad Center | Still life / Work life

Eriksberg 1973. Sprutmålaren Jan Åke, en ung grabb med långt hår, sitter under en rast med äggmackan i handen och är svart runt ögonen, som av utrunnen mascara. Min bisarra association har nog med frisyren och årtalet att göra, glamrockens genombrott. Sedan flera år är varvskrisen ett faktum, också för Eriksberg väntar nedläggning. Bilden är tagen av Yngve Baum, varvsinteriören med propellern som hänger strax intill har blivit affischbild (eller snarare vepabild) för utställningen Still life / Work life på Hasselblad center. Den gör sig verkligen i monumentalt format.

Att Hasselblad kommer att lufta sina ansenliga samlingar mer frekvent framöver, i tematiska utställningar, är bara att välkomna. Inriktningen på dokumentära skildringar av arbetsliv från olika tider i olika delar av världen i olika näringar hade hållit för en hel utställning, minst. Motpolen ”stilleben” förstår jag inte riktigt. Det är annars slående hur många av arbetsskildringarna som handlar om tunga gamla stabila strukturer som visade sig vara ytterst sårbara. Björn Rantils bilder av strejkande kolgruvearbetare i Yorkshire vid mitten av åttiotalet blir en parallell till varven i Göteborg: arbetarnas missnöje och patos i förhållande till en obönhörlig utveckling. Medan Stig K Karlssons bilder från timmerflottningen vid mitten av femtiotalet kan frammana en nostalgi utan större bitterhet. Men hur är det då med Sune Jonssons fromma småbrukare i Västerbotten? Människor mals ner i samhällsekonomin på olika sätt. I utsiktslös tystnad eller utsiktslös protest.

Det finns saker som verkar mer beständiga, om man är cynisk: barnarbete i Indien till exempel, också detta dokumenterat av Stig K Karlsson. Medan Trine Søndergaards storskaliga färgbilder från sexhandeln i Köpenhamn vid millennieskiftet vänder på arbetarperspektivet, fackretoriken som skymtar på banderollerna i Yorkshire bleknar. Detsamma gäller Filippo Zambons bilder av små utrymmen som i hast utrymts av illegala kinesiska arbetare i Italien. Här ställs vi inför en total omdefiniering av gamla hederliga begrepp som arbete och arbetarklass.

Men visst är stillebenbilderna intressanta också. Genom hela fotohistorien har genren inbjudit till både estetiskt och tekniskt finlir och utgör på så sätt det dokumentäras raka motsats, där ”ämnet” förmodas vara det väsentliga. Irving Penn är inget undantag, njut av hans 7 metal 7 bone från 1980 eller Cigarette, även om stillebenets begränsningar också blir en utmaning för honom.

Yngre fotografer som Pernilla Zetterman ansluter till genren med en mer konceptuell, i det här fallet inventarisk hållning: en saklig registrering av hennes mammas och mormors ting i deras respektive lägenheter – något liknande gäller faktiskt Walid Raads/Atlas Groups noggranna sortering av patronhylsor funna i Beirut, men utifrån ett privat biografiskt perspektiv. Medan William Eggleston helt sonika ställer sin Leica på bordet på något långtradarkafé i Louisiana för att fotografera något så likgiltigt som sås- och ketchupflaskor ur ett ovanligt perspektiv, kanske dessutom av en så fånig anledning att det står Winston på en av flaskorna, namnet på hans son. Vi lär aldrig få veta.

Mikael Olofsson