I Gerry Johanssons fotografi finns inga människor porträtterade, det är i stället platsens ande som talar i bilderna. Ibland småpratande, men oftare mumlande i dessa lägen och lokaler av förflutet och förbrukat. Han umgås i synnerhet med mumlande hus.
I presentationen av den aktuella utställningen på Hasselblad Center sägs att Gerry Johansson är en "finstämd och lågmäld" fotograf. Det kan väl stämma, men det låter samtidigt bra menlöst. Jag skulle hellre tala om precision och saklighet. Och inte minst - konstnärlig konsekvens. Det var ett bra tag sedan jag såg så mycket samlad precision, saklighet och konsekvens som här.
Det är den hittills största retrospektiva utställningen med Gerry Johanssons verk. Uppåt tvåhundra bilder som sträcker sig från Amerika till Sverige, från 60-talet till nutid, lantliga miljöer vid sidan av stadslandskap. De tidiga amerikanska bilderna (-62, -63) förtätas av sin tid och plats - diners och skuggig noirkänsla. Man känner var inspirationen kommer i från. Två decennier senare reser Gerry Johansson genom delstat efter delstat med blick för baklandet, de ödeplatser där den amerikanska rörligheten helt har rostat samman.
I Sverige finns en annorlunda vischa som Gerry Johansson (bland många andra) dokumenterat i Ekodokprojektet och nu senast i en gatumonografi över Kvidinge församling i Skåne. Det har resulterat i ännu en av Gerry Johanssons sparsmakade fotografiböcker. Utställningens tyngdpunkt ligger dock i projektet Sverige där han under sjutton år rest genom landet för att syna dess folkhemska boplatser. Här presenteras bilderna i alfabetisk ordning. Ganska snart upptäcker man en förskjutning av det dokumentära projektet. Det blir också konceptuellt (ortsnamnen finns följaktligen på golvet).
Bilderna beskriver inte bara platser utan realiserar även en idémässig konstruktion där det upprepade, lilla kvadratiska formatet sätter samman likhet med olikhet. Jag räknar till hundra svenska hus med ständigt olika minspel. Svävar det någon särskild ande över utställningen är det allt Walker Evans.
Detta är ett fotografi som tycks göra alla kommentarer bullrigt påflugna. Här handlar det inte om att representera det representativa, utan det vid sidan av. En sen bildsvit heter betecknande nog "Impediment" - risiga hörn av den så kallade naturen som är "ekonomiskt onyttig mark". Gerry Johansson fokuserar sådana anonyma glömskerum eftersom de också är på ett besynnerligt vis.
Hans bilder är alltså folktomma och den egna subjektiviteten maximalt återhållen, men eftersom de sakligt sett också är uppfyllda svarar de med något annat än en subjektiv attityd - en "där-varo" där fotografiet blir bild. Vi ser kvadratiska utsnitt av platser som passepartouterna förstärker. De till synes tillfälliga i motiven får plötslig ackuratess.
Därigenom uppstår en paradox. Om Gerry Johansson vill vara anonym som person i sina bilder, märker betraktaren också motsatsen. Det finns en sorts upphovsmannens vattenstämpel i dessa bilder där också själva seendet som akt har sin betydelse vid sidan av det sedda som sak.
Det är Gerry Johanssons triumf att han så konsekvent förmår att förvandla de platser han uppsöker. Hans bilder är fingradigt komponerade med en underton av gåta eller en ilning ironi. Här finns inte sentimentalitet men väl stämning. Vi kan följa linjespelet i djupled och sidled - diagonaler och plötsliga obalanspunkter (en sorglustigt lutande stolpe tar kommandot). Det granulerade ljuset är välgörande torrt. Bilderna resulterar gärna i en sorts "fotografik" vars medel är små, men så förbålt exakta.
Inför dessa kvadratiska gluggar kan en betraktare kanske luras att tro att blickens väg är enkelriktad, men inte sällan finns här en subtil motrörelse. Vi betraktar bilderna och bilderna betraktar oss. I synnerhet är det hus som betraktar oss, som ibland verkar äga både ögon, mun och uttryck.
Dessa underliga boningar i tegel och eternit från decennier som fått sorgkanter. De finns i Ramsele och Robertfors, i Skoglösa och i Staffanstorp. Från norr till söder. I Huskvarna skrattar husen dråpligt mot betraktaren, på andra orter håller de bara nästan masken. Runt hörnet kikar en husvagn lite avvaktande mot oss. Vem är på besök?
I detta finns en stillsam och sammanbiten humor, men också upptäckten att det finns en form i formen i dessa utkanter som för stunden helt saknar människor. Vi är ändå sedda. Det är väl just platsens ande som då bligar mot oss.
Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.