Jag har en bok som jag ständigt återvänder till, Susan Sontags Att se andras lidande (2003). Vilken funktion har bilderna av våld och maktmissbruk som vi möter dagligen? Det är den ledande frågan i Sontags text.
Boken skrevs innan internetåldern bröt ut på allvar, därför inbegrips inte näthat, hämndporr eller läskigt välregisserade avrättningsscener på Youtube som vi ser i dag. I texten analyserar Sontag både nackdelarna och fördelarna med obehagliga bilder och i ett stycke skriver hon: ”Det verkar exploaterande att titta på otäcka bilder av människors smärta på ett konstgalleri”. Trots reservationer konstaterar hon ändå de skrämmande bildernas nödvändighet; för utan dem förblir lidandet osynligt och opåverkbart.
Sontag nämns även i Louise Wolthers essätext till utställningen Framing Bodies som visas på Hasselblad Center. Utställningen baseras på Hasselbladstiftelsens egna samlingar och det är fotografins såväl kontrollerande som bekräftande aspekter som åsynliggörs. Ingenstans syns de hemska, blodiga scener som beskrivs i Sontags text, däremot medvetandegörs fotografins betydelse ifråga om synliggörande. För här får vi ta del av öden – en del ledsamma, andra normöverskridande och rebelliska – som vi troligtvis inte hade kommit i kontakt med om de inte hade fångats på bild.
Christer Strömholms porträtt av transsexuella prostituerade vid Place Blanche, Ernest Coles skildringar av svarta gruvarbetare i Sydafrika under apartheidregimen samt Walker Evans bilder av fattiga, amerikanska jordbrukare är samtliga dokumentära och ikoniska. Det kan tyckas cyniskt att gå omkring och kontemplera över foton på utsatta människor i utställningssammanhang, samtidigt rymmer dessa fotografier mycket empati och värme.
De, liksom de mesta fotografiska återgivningar av orättvisor och misär, illustrerar ambivalensen som så ofta uppstår i förhållande till mediet.
Ulf Lundins spionagestudier av en familj är obehagliga och starka i all sin vardaglighet. Här redovisas kamerans makt mer öppet och således överges den dokumentära traditionen för att istället övergå i samtida konst. Santiago Mostyns serie Istanbul Double Frequency (2013) där mjuka porträttstudier varvas med material från övervakningskameror, har likaså en betydligt mer kritisk hållning till mediets sanningshalt och kontrollerande mekanismer.
Favoriter är porträttfotograferna Marie Høegs och Bolette Bergs på senare år uppmärksammade privata bilder på sig själva, tagna mellan 1895–1903, där de, framförallt Hoeg, leker med könsroller. Korthåriga Høeg plirar pillemariskt med en cigarett i mungipan eller poserar iförd kostym. Till de uppstudsiga verken hör även Ann-Sofi Sidéns underbara självporträtt där hon knäböjer och urinerar inför offentligheten, en publik akt som brukar reserveras för män.
Många av fotografierna har jag sett förut. Poängen är dock inte originaliteten i de enskilda delarna utan den totala sammansättningen som påvisar verkens kontextbundna beroende. Framing Bodies lyckas väl med denna uppgift genom att blanda kontrasterande ingångsvinklar och tidsepoker i en ombytlig symbios. I perspektivkrockarna anas också kritiken av det enväldiga tolkningsföreträdet. De utsattas öden, som Sontag menade att fotografin måste lyfta fram, kommer till tals samtidigt som det ensidiga, voyeuristiska betraktandet undviks.
