Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hassan Blasim | Irakisk Kristus

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hassan Blasim | Irakisk Kristus

Som med all god, pacifistisk, anti-ideologisk litteratur spelar det inte så stor roll om förövaren är shia eller sunni, skriver Björn Gunnarsson om Hassan Blasims novellsamling Irakisk Kristus. Det är terrorn och föraktet för individuella människoliv i sig som står i fokus.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Noveller

Noveller

Hassan Blasim

Irakisk Kristus

Översättning: Jonathan Morén

Albert Bonniers förlag

En hund har ordet i en av finsk-irakiske Hassan Blasims noveller. Hunden har åtskilligt att säga om det tvivelaktiga umgänget mellan människor och djur. Men framför allt vill den klaga på människors slappa sätt att hitta på meningslösa liknelser om vad livet är: ”livet är en väg, livet är ett gift, livet är ett moln, livet är en tunnel, livet är en toalett”. Och så vidare.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vad gäller Blasims egna metaforer är de påfallande ofta krigiska: artillerielden är ”en karneval av stjärnor”. Inte att undra på, med ett land som de senaste tre-fyra decennierna har befunnit sig i oavbrutet krig. Saddams anfallskrig mot Iran figurerar i några noveller, kanske framför allt i den som gestaltar kulturellt förfall som att bara de redan döda och förruttnade kan skriva mästerliga romaner. Gulfkriget, den amerikanska ockupationen och det efterföljande inbördeskriget bildar motivkrets och bakgrund till så gott som samtliga övriga stycken.

Blasim använder magisk realism, och det leder läsaren till att minnas den ursprungliga, latinamerikanska förklaringen till varför magisk realism uppstår i litteraturen: när samhället blir absurt blir skildringen av detsamma öververkligt. Inslag av arabisk sagotradition förekommer, inte minst i novellen om djinnen i en grop, som överlämnar sitt vidriga värv till nästa varelse som hamnar i gropen.

Men mest är Blasims stil formad av realistisk brutalitet, cynism, galghumoristisk desperation och de oförutsägbara groteskerierna i en situation där vem som helst är beredd att i någon fundamentalistisk rörelses, grupperings, partis eller kolonialmakts namn skjuta huvudet av sin granne.

En sådan verklighet kan göra vem som helst galen, och galenskap är ett återkommande tema hos Blasim. En groteskt kaotisk verklighet räcker, utan att den psykiatriska diagnosen posttraumatiskt stressyndrom behöver nämnas. Till exempel i den geniala novellen Galningen på frihetens torg (från novellsamlingen med samma namn) som är en allegori över Iraks historia: krossat mellan västerländsk kolonialism och islamistiskt rättrogna självmordsbomber.

Apropå det sistnämnda, så framställer Blasim gärna hur de som beordrar bomberna sällan är de som själva spänner på sig bombbältena. Titelns irakiska Kristus är just en sådan figur, som offrar sig själv inte för mänsklighetens frälsning, utan för sin gamla moders överlevnad. Terrorgrupperingarnas hycklande fromhet är en av den cyniskt-kritiska författarröstens måltavlor.

Som med all god, pacifistisk, anti-ideologisk litteratur spelar det inte så stor roll om förövaren är shia eller sunni. Våld är våld, oavsett om det utövas på grund av religiös hänförelse, imperialistisk härsklystnad, eller av vanliga simpla psykopatiska banditer. Den är terrorn och föraktet för individuella människoliv i sig som står i fokus.

Men också själva författarrösten ifrågasätts, som om Blasim vill foga in moraliskt tvivel på sin rätt att i det trygga Finland sitta och fabulera ihop historier om helvetet i Irak. Att författaren själv, i tvivelaktiga bedragarroller, dyker upp i berättelserna kanske tyder på skuldkänslor som inte bara är självkritiska, Jantemässiga reaktioner på den exempellösa framgång som Blasim haft, inte minst i de anglosaxiska länder som i så hög grad åstadkommit hans fosterlands tragedi.

Högaktuella är också historierna om flyktingerfarenheter, till exempel den sagoaktiga men extremt brutala berättelsen om en gudomligt magisk kompass. Eller uppdelningen av en flyktings berättelse mellan verkligheten och den version som arkiveras av migrationshandläggarna. En liten ironisk blinkning finns det till latinamerikansk litteratur, i novellen om den irakiske flyktingen som tar sig namnet Carlos Fuentes, eftersom han vill lämna allt irakiskt bakom sig och bli en mönstermedborgare i asyllandet Holland. Det undermedvetna, i form av mardrömmar, vill dock protestera mot identitetsförvandlingen, med förödande resultat.

Världen är, till sist, bara en ”blodig hypotetisk berättelse.” Och vad kan egentligen ”en metafor uträtta i en sådan värld”. Tja, den kan förhoppningsvis åstadkomma något slags förståelse.

   

Kommer till Bokmässan: Möt Hassan Blasim i GP:s monter fredag den 25/9 kl 15.30.