Den amerikanska självbilden har fått sig en liten törn. En av nationens hjältar, som varit en förebild för flera generationer, har demaskerats. Dessutom kommer ett kapitel i 1900-talets litteraturhistoria att behöva skrivas om.
Varför den unga sydstatsförfattaren Harper Lee satte punkt för sin lysande karriär efter den Pulitzerprisbelönade debuten med To kill a mockingbird 1960 – som fick den mindre lyckade svenska titeln Dödssynden – har förbryllat många. Lee drog sig undan det offentliga livet, i likhet med den i dubbel bemärkelse fåordiga kollegan J D Salinger, och lämnade omvärlden med alla obesvarade frågor.
89 år gammal gör hon en oväntad comeback med ett manus som länge betraktades som förkommet. Ställ ut en väktare är den roman hon ursprungligen fick antagen, men som under förläggarens resoluta guidning arbetades om till en helt annan bok: den älskade klassiker som varit obligatorisk läsning i många skolor och sålt i över 40 miljoner exemplar.
Kritiker i hemlandet har ifrågasatt utgivningen och menat att förlagets penninghunger gått före kvalitetshänsyn och att Lee inte längre är förmögen att fatta beslut i den här storleksordningen.
Trots att ”Väktaren” i princip är oredigerad fungerar den utmärkt som en fortsättning på Dödssynden. Den inskränkta småstaden Maycomb i Alabama och dess invånare är vid en första anblick desamma, förutom att 30-tal har bytts i 50-tal.
Redan i upptakten slår fällan igen om hemvändande Jean Louise, den klipska och vildsinta pojkflickan Scout i klassikern, som under ett par sommarveckor ska hälsa på sin åldrade far, advokaten Atticus, och pojkvännen Henry.
Eftersom hon underlåter att läsa varningsskyltarna i tågkupén slår den osäkrade britsen igen om henne och under förnedrande former tvingas hon ropa på hjälp. Föga anar hon att hemstaden strax kommer att fånga henne i ett gastkramande grepp som hon inte kommer att undkomma utan att ha ifrågasatt allt hon någonsin trott på. Och in i omvärderingens kaos tvingas också läsaren.
I en av de centrala scenerna i Dödssynden har Atticus med sitt eget liv som insats försvarat en rörelsehindrad svart man, som falskeligen anklagats för att ha våldtagit en vit kvinna. Juryn kommer in i rättssalen och förkunnar domen: Skyldig! På de svartas läktare står Scout och hennes storebror Jem och försöker förtvivlat fatta vad som hänt.
I Väktaren finns en parallell scen där den vuxna Scout från samma, nu tomma läktare betraktar ett möte som får henne att börja svettas och darra i hela kroppen. Det hon hör är så avskyvärt att romanens språk trasas sönder i fragment av groteska rasistiska invektiv.
I salen sitter inte bara de fördomsfulla, outbildade männen i staden. Det som gör Jean Louise svimfärdig är att även hennes helgonlika far och präktiga pojkvän sitter och lyssnar på ett rashat som får ”Goebbels att likna en naiv bondlurk”. Senare får hon veta att pappan varit medlem i Ku Klux Klan.
Romanen hade lika gärna kunnat heta The strange case of Atticus Finch för dotterns bild av fadern blir lika kluven som Dr Jekyll och Harper Lee smyger också in en lätt förklädd referens till Robert Louis Stevensons roman. Hos Stevenson är det den känslomässigt distanserade, artigt kontrollerade gentlemannen som är berättelsens egentliga kärna och denna patriarkala ikon ligger till grund för porträttet av Atticus, såväl i Dödssynden som i Väktaren.
När sanningen om pappan exploderar i Jean Louises medvetande placerar hon honom på de anklagades bänk: ”Jag minns det där våldtäktsmålet du tog dig an, men jag förstod aldrig hur det egentligen var. Jodå, du älskar rättvisa. Abstrakt rättvisa nedtecknad punkt för punkt i en akt – det hade inget att göra med den där unga svarta mannen, du ville bara ha en prydlig akt. Hans fall störde ditt ordningssinne och du var tvungen att skapa ordning ur oordning. Det är ett tvång hos dig…”
Tillfrågad om den transformativa bearbetningen av originalmanuset har Lee någon gång svarat att hon som debutant gjorde som hon blev tillsagd. Med Väktaren ute ur garderoben kan man ana vidden av det uttalandet och titeln To kill a mockingbird får ytterligare ett betydelselager. Därmed inte sagt att Dödssynden skulle vara ovärdig de ständiga topplaceringarna bland 1900-talets främsta romaner. Det är en briljant och tankeväckande uppväxtskildring där könsrollsrebellen Scout befinner sig långt före sin tid. Men det är en annan bok. En bok där gentlemannen fortfarande är genomgod.
I Väktaren är grundstämningen dovare och tillbakablickarna på barndomen sparsamma. Även om den 26-åriga Scout kan se det komiska i tillvaron bär hon på en besvikelse redan innan berättelsens verkliga dramatik tagit sin början och hon har ingenting till övers för den trånga kvinnoroll hon förväntas klämma in sig i.
Det råder ingen tvekan om att beslutet att publicera originalet är riktigt.
Boken är en intelligent idéroman, full av litterära referenser, som med klarsyn och ursinnig energi gör upp med det bildade borgerskapets dubbelmoral i det rasistiska och sexistiska 50-talets USA. Uppenbarligen alltför känsligt för samtidens förläggare.
Utgivningen av Ställ ut en väktare är rena julafton för alla som ännu inte bestämt sig för något avhandlingsämne i litteraturvetenskap, eller amerikansk historia, eller psykologi eller genusvetenskap eller…
Ämnet
Harper Lees debutroman Dödssynden publicerades 1960. Den vann Pulitzerpriset 1961 och är en amerikansk klassiker. Uppmärksamheten kring uppföljaren Ställ ut en väktare har varit enorm. Manuset skrevs före Dödssynden men refuserades av förlaget. Harper Lee, 89 år, har aldrig tidigare visat intresse för att publicera romanen.
Skribenten
Cecilia Nelson är författare och kulturskribent och medarbetare på GP Kultur. Recenserade senast antologin Politik och passion.
Läs också: Lees nya roman chockar kritikerna
