När just Chandelier avslutar hela Way out West i Slottskogen är det efter en ytterst märklig timme. Sia Furler, vars blyghet och introverta personlighet gjorde det omöjligt för henne att under 2000-talet hantera all uppmärksamhet som det då ringa kändisskapet i Storbritannien innebar, uppträder sedan 2014 utan att visa sitt ansikte, och allra oftast utan att röra en fena på scenen.
Så också i kväll. Sia står stadigt på ett litet podium med sin trademark-peruk, hälften svart, hälften guldfärgad, vilande över ögonen. Rörelserna lämnar hon åt sitt lilla skickliga crew som gestaltar små novellfilmer till låtarna, och som består av bland andra skådespelarna Kristen Wiig (Bridesmaids, Ghostbusters) och Paul Dano (There will be blood). Efteråt kommer det fram att skådisarna inte alls är på plats; illusionen skapas av färdiginspelade filmer som rullar samtidigt som dansörerna upprepar rörelserna på scenen. Overkligt snyggt.
I klippen ses också den blott 13-åriga dansören och modellen Maddie Ziegler, som regelbundet får symbolisera sångerskans känsloliv i tv-framföranden och musikvideor. På scenen är det Stephanie Mincone som efterliknar henne.
Det gör hon med den äran. Stephanie är liksom Maddie en skalbagge, en hjort, en helikopter, en vettvilling; hon kryper, krumbuktar sig, sparkar och hjular, allt till publikens uppenbara förtjusning. Det är nästan så att det står fel namn på affischen, för vi är väl egentligen här för att se Stephanie göra sina konster? Så känns det i alla fall tre låtar in på konserten, och känslan består.
Sias spöklika gestalt vid sidan om scenen är effektfull; när kameran zoomar in på henne blir stämningen elektrisk. Rösten är fantastisk som väntat, och liveversionerna av Alive och Chandelier blir riktiga styrkeprov som spikas galant, kanske också med lite mer wailkraft än sångerna egentligen kräver. Elastic heart når direkt fram till Göteborgspubliken som kan texten utantill, likaså Cheap thrills, Rihanna-låten Diamonds, och ett knippe andra väntade hits från de senaste två plattorna. Ändå känner jag mig märkligt distanserad till det som inträffar på scenen. Visst har Sia ställt allt på ända i och med dessa konserter, som snarare är performance-konstverk än spelningar, men revolutionen har inte enbart varit av godo. Närheten till artisten, upplevelsen av att den man hör på skiva och vars karriär man har följt verkligen står där framför en, ser publiken lika mycket som den ser henne, finns inte alls med i kväll.
Under Sias konsert på Way out West känns hon levande precis två gånger. Först i Titanium, där sångerskan sjunger fel på en versrad och direkt medger att ”yeah, I fucked that up”, följt av ett hysteriskt och smittsamt fnitter. Andra gången när Chandelier är över och hon med berömvärd svensk diktion säger ”thank you Göteborg” och skrattar igen.
Resten av spelningen är rakt igenom Stephanies och Maddies show.
