Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Foto: TT/GP.

Har artisternas privatliv på scenen att göra?

Det finns helt enkelt en anledning att det är en väsentlig skillnad på dikt och bikt. Och att man ska vara försiktig med att blanda samman dem alltför mycket, skriver Johan Lindqvist.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

"Den här gången är det personligt." 

Ja, man kan riktigt höra den överanvända actionfilms-pitchen när musikmännen radar upp sig på scenen för att med klädsam ljussättning berätta sitt livs historia. På Scalateatern i Stockholm går Plura Jonssons föreställning En man av hjärtat och ute på Djurgården sätter Timbuktu upp En droppe midnatt på Cirkus. Båda två tar avstamp i självbiografiska böcker enligt samma modell som Bruce Springsteen i sin föreställning på Broadway i New York med start förra veckan. Till våren blir det premiär för "... har du sett världen" av, med och om Mikael Wiehe och hans Malmö. På biodukarna släpper redan nu till och med den skygge Lars Winnerbäck sin publik nästan alldeles nära den rent privata sfären.

Det ska sägas att även Veronica Maggios nya fotobok ger en inblick i vem hon är på ett mer personligt plan och även om Silvana Imam har det ju gjorts dokumentär.

Något för medelålders män

Men det där med att iscensätta sitt eget liv på scen verkar än så länge mer vara något som medelålders och äldre, manliga artister sysslar med. Dessutom, vad det verkar, med lyckat resultat. Recensionerna är genomgående hyllningar utan några som helst direkta invändningar.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera över varför så många snubbar vill berätta sin historia på det här viset. Det brukar sägas att man ska skilja på konsten och konstnären. Både Springsteen och Plura har ägnat hela sina vuxna liv åt att bygga en sångkatalog full av olika karaktärer. De är ett slags ställföreträdande huvudrollsinnehavare just för att låtar inte är dagboksanteckningar utan fiktion.

På scenen får dock samma sånger möjligen en annan funktion. När de spelas inramade av självbiografiska berättelser uppstår i bästa fall någonting nytt, ett sätt att gestalta som inte låter sig göras under en vanlig konsert. Om det förhöjer och förfinar, eller möjligen devalverar låtarnas värde kan man diskutera.

Självupptagna och egoistiska anledningar

Men risken är uppenbar att konstnärens verkliga person, med alla sina skavanker, motsägelser, slumpmässiga vägval och oavslutade tankebanor, ställer sig i vägen. Och då blir han eller hon bara ett brus som stör, i värsta fall av rent självupptagna och egoistiska anledningar. Kanske som ett symptom på att man trots alla turnéer och skivor känner att man inte lyckats sätta tillräckligt stort avtryck.

Konstens uppgift är ju att låta oss pröva våra egna tankar, känslor och erfarenheter mot någon annans. Och det är mycket lättare om de kokats ned till poesi, musik, prosa. Det finns helt enkelt en anledning att det är en väsentlig skillnad på dikt och bikt. Och att man ska vara försiktig med att blanda samman dem alltför mycket