Hans Bellmer | Bildens anatomi + Helena Eriksson | Någon syr, är det du?
Hans Bellmer | Bildens anatomi + Helena Eriksson | Någon syr, är det du?

Hans Bellmer | Bildens anatomi

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Poeten Helena Eriksson tycks ha tagit som en livsuppgift att skildra den tyska författaren och bildkonstnären Unica Zürns verk och levnad. Översättningar av Zürns böcker har kommit ut på Vertigo förlag, och nu kommer också en tegelstenstjock bok om Zürns liv, Någon syr, är det du? som i synnerhet behandlar relationen till bildkonstnären Hans Bellmer. Helena Eriksson har också översatt Bellmers essäer, som utges under titeln Bildens anatomi.

Bellmers bok inleds med Dockan, konstnärens egna reflexioner om sitt mest berömda verk, variationer på en flickdocka i mer eller mindre pedofila, surrealistiska, kollageaktiga utföranden. Helena Eriksson inleder också med Dockan, eftersom hon förknippar den med Zürns och Bellmers första möte 1953.

ANNONS

Erikssons text är genremässigt svävande, med kommentarer till Bellmers dockfotografier som har poesins ojämna högermarginal. Konstnären blir alltså en del av konstverket, och i motsvarande grad skapar biografiskrivaren konst utifrån sitt ämne. Genrernas tyranni ska uppenbarligen brytas. Eriksson fördjupar sig långt in i tematiska och motiviska detaljer.

Bäst är nog att betrakta Erikssons bok som en väldigt lång hybriddikt, med faktainslag. Enskilda konstverk analyseras, eller snarare skrivs vidare, och stilmässigt besläktade konstnärer, som Louise Bourgeois, dras in i utläggningarna kring bilders och skulpturers betydelse. En intressant effekt av den sammanställningen är att det framgår hur pornografisk Bellmer var. Kvinnliga konstnärer som skildrar sexualitet, reproduktion och kroppar blir nästan aldrig pornografiska.

En orsak till Erikssons avsiktliga brist på distansering från föremålen kan vara att hon i hög grad verkar dela Bellmers, Zürns och andras estetik, livsåskådning och idéhistoriska rötter. Hon redovisar gärna sin egen fascination för talmystik, ockulta analogier, magiska synestesier, sammansmältningar och slumpmässiga korrespondenser. Det är i utmarkerna av obskurantismen, den esoteriska svarta romantiken, hallucinogena drogexperiment, den pedofila sadomasochismen och surrealisternas febriga uppfattning av psykoanalysen hon rör sig.

Erikssons text är anekdotisk, intuitiv, fragmenterande, ofta med författaren själv som en av huvudpersonerna; uppslagsrik men också oredigerad. Tolkningar är ofta förslag, avslutade med frågetecken. Uppenbarligen är Eriksson på estetisk-politiska grundvalar obenägen att sluta texten kring klara ståndpunktstaganden.

ANNONS

Läsaren längtar efter kritiska analyser som ligger mindre nära föremålen, med längre perspektiv och större överblick. Dockan var enligt Bellmer själv en protest mot det nazistiska, ariska kroppsidealet. Och hans konst en konstant protest mot patriarkal auktoritet. Det låter ju rimligt, men hur går det ihop med (de manliga) surrealisternas förtjusning i att med psykoanalysen som missuppfattad legitimering släppa löst det sexuella begäret mot unga flickor?

Ett annan slags biografi hade kunnat ta fasta på Unica Zürns och Hans Bellmers förhållande till nazismen. Bellmer flydde Tyskland 1938 och engagerade sig i motståndskampen i Frankrike. Unica Zürn föddes in i tysknationalismen. Hennes far, som hon dyrkade, var en av förövarna bakom folkmordet på hererofolket i dåvarande Tyska Sydvästafrika. Hennes styvfar var SS-officer. Själv arbetade hon många år i propagandamaskineriets hjärta, filmfabriken UFA.

Helena Eriksson ger i sin diktessä en del antydda förklaringar till Unica Zürns långvariga psykiska sjukdomstillstånd och slutliga självmord. Möjliga incestuösa övergrepp i barndomen. Möjligen sorg över att ha övergivit sina barn när hon flyttade till Bellmer i Paris. Möjligen sorg över flera aborter, som hon tvingades till därför att Bellmer, denne sexualfilosofiske profet med utforskande av begärets själsliga och kroppsliga anatomi på programmet, vägrade använda kondom. Underligt nog lade också han ut texten om analsexets högre metafysik, men teori är en sak, praktik en annan. Zürn beskrev själv sitt samliv med Bellmer som ett enda långt sodomiserande:

ANNONS

Men kanske finns här också ett skuldkomplex över nazismens förbrytelser. Bellmer var i vilket fall, skriver Eriksson lakoniskt, inte så förtjust i Zürns föräldrar. Helena Eriksson går inte djupare in på några psykiatriska diagnoser, det ingår så att säga inte i stilen. Hon redovisar utförligt Unica Zürns egna skrifter och bilder, hennes dödsdrift, hennes avståndsdyrkan av poeten och bildkonstnären Henri Michaux, hennes fascination för bokstavslekar uttryckta i anagram och hennes upptagenhet av talmystik. Att detta, alltsammans, lätt skulle kunna sättas i samband med psykiatriska tillstånd är dock något som utelämnas.

Någon gång dristar sig Helena Eriksson till ett övergripande psykologiskt omdöme: Unica Zürn hade en förkärlek för det onda och våldsamma och en önskan att någon annan skulle ta ansvar. Kanske var hennes sätt att försöka lämna verkligheten ett självpålagt straff, som Oidipus, för att hon inte sett vad som pågick runtomkring henne i Tredje riket. Frågan läsaren till sist ställer är: när övergår konsten i mentalsjukdom. Och vice versa.

.

Ämnet

Helena Eriksson som tidigare översatt böcker av den tyska författaren Unica Zürn har skrivit en tegelstenstjock bok om Zürns liv, Någon syr, är det du?, som i synnerhet behandlar relationen till bildkonstnären Hans Bellmer. Helena Eriksson har också översatt Bellmers essäer, som utges under titeln Bildens anatomi.

ANNONS

Skribenten

Björn Gunnarsson är kulturskribent och kritiker och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Jacques Werups självbiografi Du har funnits här. Poesi på liv och död.

ANNONS