Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hanne Ørstavik | Hyenorna

Den riktigt stora behållningen av Hanne Ørstaviks roman Hyenorna är den långa vindlande skildringen om vad som händer när ingenting vill hända, skriver Lisbeth Larsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roman

Hanne Ørstavik

Hyenorna

Översättning Lotta Eklund

Kabusa Böcker

I Hanne Ørstaviks romaner vet man aldrig riktigt var man är. Det gör inte hennes huvudpersoner heller. De är utkastade, övergivna, ensamma, utan annan fästpunkt än den egna kroppen. Som de alltid har ett väldigt ambivalent förhållande till. Den är, som för Siv, huvudpersonen i Ørstaviks nya roman Hyenorna, både för mycket och för lite.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Inledningsvis sitter hon och tittar på ett Youtube-klipp om hyenor. Skrikande jagar de fram över savannen, sliter sitt byte i stycken och kastar i sig det blödande halvdöda köttet med glupande aptit. Det handlar om en hunger så plågsam att den måste tillfredsställas till varje pris. Siv har valt det omvända förhållningssättet. Hon har inte längre någon hunger. Hon har medvetet dödat den. Återhållsamhet, tillbakadragande, avstående, disciplinering, tystnad är hennes metod.

Hon befinner sig i en lånad lägenhet någonstans nära havet i en engelsk småstad. Ska man gå efter de få konkreta detaljer som Ørstavik ger är det Brighton. Det finns en pir, en paviljong och ett Preston Park. Men det skulle kunna vara vart som helst. Platsen är, som så ofta hos Ørstavik, besynnerligt tom. Lika tom som Siv känner sig.

Hon är en författare som inte förmår skriva längre, en kvinna som fasar för närhet och som brutit upp från ett förhållande. Hon har tömt sitt liv på all mänsklig närhet och intimitet och är fullständigt hudlös. Utan plan, utan verksamhet, hoppas hon att något ska hända och tomrummet som hon skapat kring sin egen tomhet ska fyllas. Det gör det också. Men inte som man lockas tro. Det blir ingen försoning med vare sig man eller mamma, ingen nära vänskap med den ytligt bekanta Sally som hon lånat lägenheten av. Det blir heller inte någon ny kärlekshistoria av vare sig hetero- eller homosexuell art.

Ørstavik drar i olika välkända intrigtrådar. Men det blir inget av. När Siv åker på utflykt händer inget annat än att hon tar bussen hem igen. När hon tar anställning som butiksbiträde i en klädaffär med färggranna kläder innebär det inte att hon byter klädstil. Hon är fortfarande grå. När hon äter middag hemma hos den kvinna som också arbetar i affären uppstår ingen kontakt. Det är lätt att förlora hoppet om Siv, men på de sista sidorna händer det. Hon får lust att äta en tårtbit, samtalar med några bekanta och blir plötsligt attraherad av en man hon ser på ett kafé. Hon har återfått sin hunger och hon kan packa sin väska och resa hem.

Inget stort drama alltså. Ändå är det en oavbrutet spännande text, spröd och vindlande, fylld av gåtor och med en oklarhet som hela tiden pockar på fortsatt läsning. Det är som om Hanne Ørstavik velat försätta sin läsare i samma villrådiga stämning som Siv befinner sig i. Hon avbryter hela tiden berättelsen, osäkrar den, börjar om, byter synvinkel och ställer frågor. Hon riktar sig också här och där direkt till mig som läsare och ställer frågor som: Vad ska Siv göra nu? och Är det en man hon behöver? Ibland känns det rentav som om vi gjorde romanen tillsammans. Det är en lätt förvirrande och suggestiv känsla. Den riktigt stora behållningen av Hyenorna är emellertid inte själva intrigen utan den långa vindlande skildringen om vad som händer när ingenting vill hända.