Hannah Montana

Sara Garib vinner GP:s skrivtävling på tema "Fördomar" med sin dikt "Hannah Montana".

ANNONS
|

Jag lever som Hannah Montana.

Det dubbla livet.

Den som spenderar halva löningen på Espresso House och den andra på Lidl.

Jag är ditt lokala förortsbarn i centrala stan.

Den som rättar till sin svenska för att passa in.

Den som använder komplicerade begrepp, och får komplimanger för att jag artikulerar fint.

Men i orten är mitt språk förenklat, kanske för att livet här är komplicerat.

Jag tror på mångfald men förlorar mig själv i överlevnadsinstinkterna som säger ”va assimilerad”.

Jag känner mig tacksam, men jag hatar tacksamhetsskulden.

Jag känner mig som den utrotningshotade som överlevde,

men som går i samma fotsteg som de som utrotningshotade.

ANNONS

Som kramar om den handen, som kramade om geväret och släckte livet den fotade.

Jag har överlevnadsskuld.

Jag har ett befläckat livsregister, men ett hjärta av guld.

När resurserna är färre och strukturen gör allt för att hålla oss borta, då finns inte många val.

Vi står på tå men får höra att vi ändå inte duger till.

Pulver och fotboll är den marknad som öppnade vägar när samhället stängde sin.

T H U G L I F E

Ser ni nu varför man trampar i samma?

Om en lampa ska räcka för oss alla så klart vissa i mörkret kommer hamna.

Tupac sa det.

T H U G L I F E

Hatet vi ger kommer skada oss alla.

Duktiga lilla maskrosbarn.

Duktiga lilla invandrarbarn.

Som bränner ut sig för att rädslan för hatet finns där,

men det är ändå det som driver henne fram.

Jag är duktig för att jag håller mig samlad.

Jag är duktig för att jag inte delar med mig av mina djupaste tankar.

Men jag undrar.

Kommer de älska mig när jag är deprimerad?

Kommer de bry sig när jag är ruinerad?

Kommer de le mot mig jag har soc bakom hälen?

När jag inte vet var jag ska ta vägen?

ANNONS

När jag är självmordsbenägen?

Jag pendlar mellan integrering och assimilering.

Jag pendlar mellan att hatas för den jag är och älskas för den de vill att jag ska vara.

Jag pendlar mellan city och förortens gata.

Namn: Sara Garib

Ålder: 20 år

Gör: Logopedstudent.

Hur fick du inspiration till din text? Varje dag pendlar jag mellan Angered och stan. Jag befinner mig i två helt olika världar, och någonstans under spårvagnsfärden, när jag tittar ut genom rutan ser jag hur världarna överlappar. Jag kunde inte undvika vilka tankar jag får av att befinna mig i de olika sammanhangen.

Läser helst: Manga.

Skriver på just nu: Min egna diktsamling.

Din värsta fördom: För några år sedan var jag rädd för vita svenskar; jag trodde att de hatade mig. Det var en fördom som växte bort när jag faktiskt kom i kontakt med vita människor. Man bör utmana sina fördomar.

Juryns motivering

Sara Garib fångar rörelsen mellan förorten och innerstaden – inkapslad i en person. Precis som berättarrösten i hennes dikt växlar mellan sociala koder arbetar Sara Garib med motsatser och kontraster i nästan varje rad. Tupac möter Hannah Montana i en dikt som vibrerar av sorg och frustration. Det är träffsäkert och skickligt gestaltat.

LÄS MER:Sara Garib har snart första diktsamlingen klar

LÄS MER:Allt som är trasigt går att laga

LÄS MER:Flickan på centralen

ANNONS