Någon läser och blir därmed läst. I läsningen förlorar man delar av sitt tidigare jag, förändras. En läsning som påminner om dikten själv.
Ett sådant vågspel och en sådan satsning präglar Hanna Nordenhöks litteratursyn och kritikerverksamhet. "För så har jag uppfattat poesin, som den konstform som exaktare och kanske också mer hänsyslöst än någon annan gör mig synlig för mig själv som någonting i grunden relationellt. /... / Det var i den här rörelsen av möte, läsning och förkrosselse jag ville söka vägen in mot kritiken – denna akt av responsivitet" .
LÄS MER:Sex romaner med efterglöd
Det är den existentiella utgångspunkten. Det som skall bevisas i Nordenhöks avhandling eller som hon skriver med en substantivering, "ett läsande görande". Det är också det som präglar hennes avhandling Det svarta blocket i världen. Läsningar, samtal, transkript.
Jag har följt hennes dagspresskritik, tidigare på Aftonbladets och numera Expressens kultursidor. Korta, slagkraftiga texter, elegant turnerade utan att vara självbespeglande. Hon hör till våra bästa. Syn för sägen visar hennes urval i volymen Kritik 06-12.
Den här gången är pretentionerna större. Nu har hon skrivit en doktorsavhandling i ämnet litterär gestaltning vid Akademin Valand. Det har blivit tre maffiga "block" i en synnerligen ambitiös och tät studie. Det första med mexikanska Gloria Gervitz poesi i fokus, det andra ägnas tyska Anja Utlers diktning och i det tredje gäller det Ann Jäderlunds. (Gervitz Migrationer 1976-2018, det verk som författaren påbörjade på 1970-talet och sedan dess uppdaterat och fyllt på med nytt liv, har Nordenhök översatt och gett ut denna sommar.)
LÄS MER:Nobelprisomtalade Gloria Gervitz berättar om sitt livsverk
Avhandlingen är i mångt och mycket ett arbete som ställer väsentliga frågor och gör det med auktoritet.
Imponerad ser och följer jag alla utblickar och generösa referenser och får vad jag förstår pålitliga kartor och öppningar in i de tre poeternas verk.
Centralt i framställningen är ett slags "samtalande" med verken, Gervitz, Utlers och Jäderlunds. Ett slags, säger jag för där är inte enkelt urskiljbara frågor och svar. Några gånger markerar hon med kolon, andra gånger får vi lyssna fram dialogen. Nordenhöks essäer är inte förslag på läsarter i dessa samtal men såväl ett slags etnografi utifrån teoretiska mallar som omfattande närvaro i de tre poeternas verk. Läsaren av avhandlingen får sig alltså inte till livs auktoritativa läsningar av poeternas texter utan snarare Nordenhöks "medtal" och "tilltal". Det blir understruket i de omfattande "transkript" som är det centrala i dessa presentationer och genomgångar.
Transkript. Begreppet låter myndigt men jag kan inte se annat än att det i stort sett betyder återgivning av de intervjuer som är arbetets mest "tilltalande" texttyp. Intervjuer som varsamt lyssnar in fraseringar, eftertryck och tvekan i röster som förmedlas av bandinspelningar. De är gjorda med den respektfulla öppenhet och språkkänslighet som sådana kvalificerade samtal förutsätter.
Avhandlingsförfattaren beskriver formen som "en litterärt gestaltande essäistik" och gör inte någon skillnad mellan de teoretiska och skönlitterära källor hon tar i bruk. Inte i deras funktion av upphov till en litterärt forskande skrivproduktion. De är placerade i en "ebb och flod mellan teori och praktik".
Som "ett flöde mellan teoretiskt och litterärt språk, liksom mellan den situerade erfarenheten av att vara en kropp och denna kropps inskrift i gestaltningens och den undersökande processens rörelser". För att nu uttrycka det i den teorijargong som avhandlingen av och till hemfaller åt.
Skalar man språklökarna i sådana passager blir det inte så mycket kvar av begreppbestämning och precision.
Det är synd och det är en svaghet i avhandlingens teoretiska avsnitt. Jag skulle vilja ha mer av den "glödande klarhet" som hon ser i Gervitz författarskap.
Den förmågan är nämligen vad som kännetecknar Nordenhöks egen kritik i recensionsformaten. Där är hennes diktion avspänd när hon skriver om likartade motiv och språkliga förhållningssätt. Här är prosan ofta demonstrativt anspänd och svårforcerad. Jämför till exempel hur hon skriver om Clarice Lispector i Aftonbladet 4/4 2012 (återgiven i Kritiksamlingen) med valfria passager i avhandlingen.
Nordenhöks dagskritik har den där avundsvärda förmågan att snärja läsaren, vrida sin analys runt den andres erfarenheter och drömmar. Liksom invadera läsaren.
Varför det mera sällan blir så i avhandlingen kan man fundera över. Ett skäl kan vara att den uppseendeväckande nog inte anger någon handledare av arbetet.
Det hade behövts. Också om ämnet heter litterär gestaltning.
