Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hanna Krall fångar det polska traumat

Den polsk-judiska journalisten och författaren Hanna Krall bedriver ett smärtsamt minnesarbete. Mattias Hagberg läser en journalist som rör sig mot språkets gräns.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Prosa

Hanna

Krall

Vita Maria

Översättning: Julian Birbrajer

Ersatz

Utgångspunkten för Hanna Kralls Vita Maria är den åttonde delen i Krzysztof Kieślowskis filmserie Dekalogen från slutet av åttiotalet. En judisk mor söker efter kristna gudföräldrar till sin dotter, så att dottern kan passera som katolik och därmed undkomma förintelsen. Men hon avvisas av ett par som inte vill ljuga inför Gud.

LÄS MER: Liv i skuggan av Hitler och Stalin

”Jag kände den flickan ganska väl”, skriver Hanna Krall med en blinkning till alla läsare som kan hennes biografi. Det är ingen hemlighet att Krzysztof Kieślowski byggde sin berättelse på Hanna Kralls egna erfarenheter. Men där den berömde filmregissören valda att fokusera på det etiska dilemmat, eller rättar sagt på skenheligheten, väljer Hanna Krall en helt annan väg. Hos henne blir scenen med det kristna paret enbart ett avstamp för en vidare berättelse om det polska samhället.

Hennes metod är en sorts journalistisk associationslek. Hon utgår från det kristna paret, som en gång avvisade henne, men låter snabbt allt som kommer i hennes väg bli det väsentliga i berättelsen: en granne, ett dokument, en dotter till någon som kände paret och så vidare, i allt större cirklar. Därmed drar texten åt alla möjliga håll, utan någon egentlig struktur. Resultatet är avslöjande. Varhelst Hanna Krall råkar gräva hittar hon ett offer eller en bödel.

Hanna Krall.. Bild: pressbild

Den som läst Hanna Krall tidigare känner igen motivet. Hennes livslånga tema är tiden strax före, under och efter andra världskriget. Likt en minnesarkeolog avtäcker hon det polska samhällets djupa trauman. Hon återvänder gång på gång till den tyska ockupationen, förintelsen och kommunismen. Hon bearbetar och belyser den polska och judiska erfarenheten, ständigt på nya sätt, väl medveten om att historien aldrig blir färdig, att den ständigt måste aktualiseras på nytt.

Vita Maria är en smärtsam text, fint översatt av Julian Birbrajer. Hanna Krall river i såren och petar där det gör som mest ont. Hon lyfter fram allt det som systematiskt tryckts undan.

Detta är ett absolut nödvändigt arbete. Men också i det närmaste omöjligt.

I Vita Maria rör sig Hanna Kralls prosa mot ett arkaiskt minimum. Meningarna är korta, sammanhangen oklara. Ibland är texten så fragmentarisk att den inte längre är begriplig. Det är som om språket inte räcker till – som om Hanna Krall börjat tvivla på möjligheten att återge, överhuvudtaget.

Men det är förståeligt. Smärtan som hon försöker fånga ligger trots allt vid språkets gräns.

I bakgrunden finns den ständigt återkommande frågan: Går det ens att göra litteratur av Förintelsen? Nej, Hanna Krall vet att det är omöjligt. Men hon vet också att det inte finns något annat val; att tystnaden är värre än talet. Hon har själv sagt att hon skriver för att vi aldrig ska glömma det tomrum som massmordet på Europas judar lämnade efter sig.

LÄS MER: På Trojas blodiga fält blir det mänskliga synligt

Jag läser Vita Maria som en del av ett större europeiskt minnesarbete. Hennes text lägger sig tätt intill andra texter, av exempelvis Patrick Modiano, Georges Perec och W G Sebald. Tillsammans bildar de en kör, en samling röster som vi ständigt måste återvända till, texter som på en och samma gång är en sorgesång och en varning.