"Man skriver inte efter att man tänkt färdigt, man skriver för att tänka" skrev den egyptiske författaren André Aciman i sin memoar Out of Egypt. Raderna passar perfekt in på den amerikanske författaren och fotografen Teju Coles nyutkomna essäsamling Kända och underliga ting. Det är en av de mest vidunderliga böckerna jag har läst, för här blandas anekdoter, poesi, konst och litteraturkritik, politiska pamfletter och dagdrömmar till en enda genresprängande textmassa.
Teju Cole har ett ömsom fotografiskt, ömsom psykoanalytiskt skrivande, som tittar både på vad vi ser och hur vi ser, när vi inte ser. Ibland skriver han som i en virvelvind, upptagen av minnenas och associationstänkandets labyrintiska strukturer. Ibland skriver han som en försiktig ordsamlare som är fascinerad över vad ord kan göra när de sätts i förbindelse med varandra. Texterna har en sak gemensamt – intolerans mot idiotin, som många gånger manifesterar sig i rädslan över de svartas liv. Cole är aktiv medlem av Black Lives Matter, men han ser sig inte som svart, utan som en förmyndare för en svart kropp.
Essäboken är uppdelad i tre delar. Den första delen handlar om personer han har läst. Cole gör upp med James Baldwins kritik av den vita finkulturen och hävdar att han ingalunda känner sig som en inkräktare när han lyssnar på Bach eller tittar på Chartres katedral. Likt en transkulturell globetrotter skriver han sig lika mycket in i ”den vita” som ”den svarta” kulturen. Cole skriver också om filmaren Hanekes ömsom brutala ömsom ömma skildring av livet före döden i Amour, den skimrande enkelheten i Tomas Tranströmers dikter, galghumorn i Flauberts Lexikon över vedertagna åsikter och W G Sebalds fascination för "drömlivets regnbågsskimrande yrsel". Och när han läser Virgina Woolf en natt, drabbas han av tillfällig blindhet. Jag har sällan sett någon som påverkas så starkt av läsning, men också av människorna runt omkring honom, för Cole älskar att spekulera kring individers hemliga liv när han sitter på caféer. Hur länge har de där två männen som håller varandra i handen varit tillsammans och varför gråter kvinnan vid bordet där borta tyst i servetten? Vem är mannen framför henne? Hennes pappa eller älskare?
Cole tycks vara inspirerad av de nigerianska Yoruba-gudarna, som till skillnad från de monoteistiska religionernas gudar, ser godhet och ondska som två krafter som kommer ur en och samma källa, vilket skänker honom en icke-moraliserande attityd. Men det finns också saker han känner vrede inför, som till exempel New Yorks borgmästare som ville rensa upp i staden genom att gripa medlemmar i danstrupperna som uppträder i tunnelbanevagnar. Ingen ser godistiggeriet under Halloween, eller scouternas försäljning av kakor som störande av den allmänna ordningen. ”Den svarta kroppen blir alltid dömd på förhand” skriver han ödesdigert.
En av de starkaste essäerna är Sjö utan namn, skriven på natten, i ett halvvaket tillstånd där han väver samman reflektioner över tasmanska tigrar, youtubeförläsningar med Derrida, det första nazistlägret i Bełzec i sydöstra Polen och nazisten Karl Alfred Schluch, som brukade leda judarna från avklädningsstugan till gaskammaren och som lär ha sagt: Jag tror att jag underlättade vägen in dit för judarna, för mina ord eller gester måste ha övertygat dem om att de verkligen skulle bli tvättade. Cole skriver också om Obamas illegala krig mot terrorismen. CIA och Joint Special Operations har i dagsläget hunnit mörda upp till tretusen människor, utan någon som helst juridisk tillsyn.
Bokens andra del handlar om saker som Cole har sett. Här finns underbara analyser av konstnären Wangechi Mutus mytologiska fantasidjur, John Bergers teorier om hur ”verklighetens konturer trakasserar skissmåleriet”, fotografen Seydou Keitas ikoniskt vackra Odalisque som ligger lojt i en svärm av schackrutiga mönster som för Coles tankar till Matisse. Cole skriver så att man gråter om Roy DeCaravas porträtt av en svart kvinna som deltog i Mississippis Freedom March 1963, Richard Renaldis fotografier av främmande människor som ombeds omfamna varandra för en liten stund och han tar oss på en detektivliknande rekonstruktionsresa av René Burris mystiska fotografi Men on a Rooftop in São Paolo. Cole skriver också om internetkonsten, Facebook och det oupphörliga visuella protokollförandet som blir svårt att skilja från övervakning.
Den sista delen i boken handlar om platser Cole har besökt, som till exempel kyrkogården förflyktingar som försökt ta sig över Mexikos gräns in i USA, men blivit nedskjutna av gränspoliser, eller dött av hunger och törst. På många gravar står det ”okänd”, fast dessa, en gång, för någon, någonstans måste ha varit viktigare än världen själv. Cole återkommer ständigt till den mest ofrånkomliga platsen, den framför datorn. Det är där han tar del av hur Walter Scott mördas av ett par amerikanska poliser mitt på ljusa dagen i en park, IS halshuggningsvideor och tänker att döden har hamnat på ett alltför lättillgängligt avstånd. Den verkliga stjärnan är numera döden och inte människan som faktiskt dör. Han skriver: ”Det är lättare att komma ihåg att det existerar ett fotografi av en man som blir skjuten i huvudet i Vietnam än att minnas Nguyen Van Lems livshistoria, eller ens hans namn”.
När jag läser Coles bok, googlar jag mig hela tiden till bilderna han refererar till och försöker gräva vidare i hans nutidsarkeologiska utgrävningar. Det är svårt att sluta. Det är som om varje bild, varje berättelse, kräver en fortsättning. När jag har slagit igen boken, så känns världen både ondare och vackrare än vad den var innan. Jag kan bara önska en sak – att Cole, (som i mångt och mycket, tar viddär Susan Sontag slutade), kommer fortsätta göra det osynliga synligt, lära oss att både se och känna inför det vi ser. För om det är något vi alla behöver kämpa emot, så är det ondskans grymmaste och mest utbredda form – likgiltigheten.
