I Maria Hambergs nya roman Till min allra bästa vän reser huvudpersonen Kristina i början av 70-talet från föräldrarnas bondgård i Ångermanland till England, där hon jobbar som barnflicka, och får råskärpa på klassamhället. Också det svenska, när hon ser sig om utifrån dessa nya perspektiv. Fast Sverige är förvisso inte så skarpt skiktat som England. Efter de underklassigt stökiga, lite råa förhållandena i den egna familjen framstår det brittiska fina skiktet för henne som kyligt, med barn som förväntas bocka och niga för sina föräldrar. Och tjänstefolk är tjänstefolk.
Men Kristina blir också vän med grannfamiljens barnflicka Anabell. Anabell är den upproriska tjejen, dock även duktig – om man nu ska associera till en märklig svensk debatt – en som sedermera reser sig ur sina påvra omständigheter och blir forskare, klassresenär. Kristina däremot, hon reser tillbaka till Sverige och en tillvaro som arbetare, och bildar familj med Bernt. Icke tillräckligt duktig eller duktig på fel sätt? Låt den ständigt lika förnumstiga medelklassen döma bäst de gitter.
Själv gläds jag över en mycket bra roman. Kristina ligger i romanens centrum, dess flygtorn, svårt sjuk med en tumör i hjärnan, medan minnesbilderna svävar runt henne: livet som gått, fadern och modern, hennes egna barn – och Anabell. De höll kontakten genom åren. Eftersom Hamberg arbetar på tvärs mot stereotyper (alltså inte bara vränger dem ut och in, enligt det vanliga normkritiska förfarandet) lämnas läsaren åt sina egna frågor och svar, som sig bör. Romaner är inga moraliska eller ideologiska bruksanvisningar.
Det här är, om man så vill, arbetarlitteratur. Maria Hamberg skriver en tät, sakrik prosa, fri och oberoende av den ena eller andra konjunkturen. Innehållet blir till stil. Det är effektivt, det är gripande, och befriande.
