Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Hanna Hallgren är poet och verksam som forskare inom konstnärlig forskning och genusvetenskap. Bild: Ida Ali Lindqvist

Hallgren skriver vackert om stympade familjer

Hanna Hallgren närmar sig hemmadotterns öde i sin senaste diktsamling "Vinterresan". Mikaela Blomqvist läser poetens två senaste diktsamlingar och önskar sig en uppsättning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Hanna Hallgren

Vinterresan

Ellerströms

Hanna Hallgren

Ett paradis, fastän förtorkat

Pequod press

I Wihelm Müllers diktcykel "Vinterresan" från 1821, främst berömd genom Franz Schuberts tonsättning är det mor och dotter som i ett inledande muntert rim får skulden för den mjältsjuka som drabbar diktens unge man:

Ack flickan sökte kärlek

men modern blev dess död,

och nu är världen öde

och vägen höljd i snö

Där jaget i Müllers dikt, här tolkad av Bo Setterlind, strax gråtande irrar vidare ut i världen dröjer Elfriede Jelinek i sitt läsdrama "Vinterresa" från 2011 i stället kvar vid flickan som stannat med modern. Det gör även Hanna Hallgren i en tredje "Vinterresan", som har sin utgångspunkt i Teater Galeasens uppsättning av Jelineks text, såväl som i Müllers dikt och i Schuberts musik.

För den som lever utanför den sedvanliga familjebildningen upphävs i någon mån den linjära tiden

Vad händer med tiden i ett liv som levs stillastående, där ingen ny generation kommer att fogas till de befintliga? Det är en fråga som Hallgrens text delar med Jelineks. Men där den senare tar sig an ämnet med ironisk förtvivlan, via nätdejting och en kritik mot hela det kapitalistiska systemet rör sig Hallgrens prosalyriska text mellan sorg och motsträvig skönhet: ”Det finns inget vackrare än en mor och en dotter som aldrig fick några barn.” slår den fast.

LÄS MER: Mångförgrenad dikt

Själva skevheten i påståendet blottar förstås den stympade familjen, liksom den allmänna förväntan om att släktledet skall fortsätta. För den som lever utanför den sedvanliga familjebildningen upphävs i någon mån den linjära tiden, eller i alla fall den temporala rytm som förväntas strukturera ett genomsnittligt liv. ”Det var längesedan den ena födde den andra. De klär varandra. Stödjer då de går till torget” skriver Hallgren om mor och dotter i en av textens mer berättande passager, som vore det inte längre viktigt vem som är vem.

Andra gånger får det statiska hemlivet drag av scenanvisning när de två sägs ha suttit ”vikta likt servetter under klockorna”. Det är också vid bordet som den rumsliga fixeringen tydligast faller samman med tidens obarmhärtiga, och för paret meningslösa, fortskridande: ”Har de grytor eller urnor på sitt bord? Jord eller potatis? Tankar eller träd”.

Hallgren genrebestämmer sin text som en ”kortpjäs i avsaknad av spelbarhet men besittande lyrisk talbarhet”. Nåväl, jag skulle gärna se den uppföras ändå. Precis som Hallgren i sitt efterord säger att hon gör saknar jag en teater centrerad kring språket.

Men egentligen skiljer sig inte "Vinterresan" på något avgörande sätt från Hallgrens diktverk, även om de två senaste har varit mer utpräglat lyriska. Det gäller särskilt "Ett paradis, fastän förtorkat", utgiven i december i fjol. Boken utgör sista delen i den nätta triptyk som Hallgren 2014 inledde med "Prolog till den litterära vetenskapsteorin" och fortsatte med "Det som övar annorlunda likt ett hjärta" år 2016.

Där Hallgrens dikt, som i "Vinterresan", ofta pendlar mellan det dunkelt resonerande och det klart fastställande hade jag i "Ett paradis, fastän förtorkat" önskat mig betydligt mer av det senare. Dikten är sparsmakat reduktiv och även för Hallgren ovanligt abstrakt.

Den finkalibriga dikten och de oberäkneliga, undflyende ord den byggs på hade krävt att boken var dubbelt eller fyra gånger så lång.

Ett antal ord som titelns förtorkat, sparv, ansikte och hjärta upprepas genom texten samtidigt som deras betydelse hela tiden förskjuts. Denna ordens egenmäktiga rörlighet tematiseras också i dikten där de förses med vingar eller liknas vid fjärilar. Jämte dem står människan som närmast språklös: ”Skriften utanför poesin har upphört, för allt färre, till slut samma ord, samma ord som alltid, ett, det ordet” heter det på ett ställe, ”Alla mina talfel som utgör språkets rest” på ett annat.

Där ”att sy med kvastar ömsom hålsöm ömsom franska knutar.” nog skall förstås som en bild av ett mödosamt, precisionssökande skrivande fungerar det också som en beskrivning av läsandet av "Ett paradis, fastän förtorkat". Den finkalibriga dikten och de oberäkneliga, undflyende ord den byggs på hade krävt att boken var dubbelt eller fyra gånger så lång. Nu är inte bara problemet att frågor lämnas obesvarade, jag är osäker på vilka frågor som överhuvudtaget ställs i denna trettiotvå sidor korta volym.

LÄS MER: Kritiken ger läsaren ingång till poesin

"Vinterresan" är visserligen bara marginellt längre men tydligare i sitt tilltal. Här är också den dialog som Hallgren alltid för med andra texter mer öppen. När hon i bokens avslutande stycke låter Jesus ord i Lukasevangeliet veckla ut sig ur moderns mun som ”en lyckokaka” blir det magnifikt: ”’Saliga äro de ofruktsamma, de moderliv som icke hava fött barn, och de bröst som icke hava givit di.’ Ty hon vet att bergen ska falla och höjderna skyla. I en värld av torra träd är vi de torra träden.”. Ur Jelineks isande text har Hallgren silat fram en imponerande varsam värme.