Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

H D | Hylling till Freud

H D | Hylling till Freud

På Freuds divan finns inga snabba fixar. Hilda Doolittle, mer känd som H D, hyllar inte heller Freud, eller Professorn som hon genomgående kallar honom, skriver Hanna Jedvik. I stället får vi en poetiskt hållen vandringsfärd i H D:s inre.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Lyrik

Lyrik

H D

Hylling till Freud

Översättning: Stewe Claeson

Ellerströms förlag

Hilda Doolittle hyllar egentligen inte Freud i sin Hyllning till Freud, som nu kommer ut på svenska 54 år efter hennes död. Snarare tar hon oss med på en vandringsfärd i sitt inre samtidigt som hon med hjälp av ytterst små medel tecknar ett minimalistiskt porträtt över Sigmund Freud. Ständigt refererad till som enbart ”Professorn”.

Författaren och poeten Hilda Doolittle är mer känd som H D och var en av modernismens förgrundsfigurer.

Under 1930-talet gick hon under en tid i analys hos Freud i Wien och i denna bok skildrar hon sina iakttagelser på mottagningen.

Hon vidrör även relationen till den samtida poeten Ezra Pound, som under en period även var hennes fästman.

Den som tar sig an denna skrift med föresatsen att få inblick i psykoanalysens metod och praktik kommer att bli besviken. Likaså den som hyser en förhoppning om att få en glimt av Freuds insikter och kunskaper. Då detta utspelar sig i psykoanalysens barndom, långt ifrån dagens psykoterapi och varianter av KBT-inriktningar, präglas analysen av en trevande tillförsikt. På Freuds divan finns inga snabba fixar, raka svar, goda råd eller hemläxor. Här tar H D plats för att försöka förstå sig själv och de upplevelser och uppenbarelser som hon tror kan ha format henne i livet.

I sitt berättande tar hon ofta avstamp i materiella ting hos Professorn för att sedan göra en associativ resa tillbaka barndomen. Ibland tvärt om. Minnen staplas på varandra och löper som en sicksacksöm genom medvetandet, det undermedvetna och sedan vidare tillbaka till mottagningsrummet igen.

Hyllning till Freud ger en vardagsnära bild av Sigmund Freud, samtidigt som den med sin poetiska och avskalade stil blåser liv i en tid då det mänskliga psyket var ett oskrivet blad, till skillnad från i självhjälpstrendernas tidevarv.

Framför allt tecknar boken författarens eget levnadsöde. Om än fragmentariskt.