Høeg står på barnens sida

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Peter Høeg debuterade med Föreställningar om det tjugonde århundradet, men slog igenom med dunder och brak med Fröken Smillas känsla för snö. En titel som lagt sig tillrätta i det kollektiva läsarminnet. Boken filmades ju också av Bille August. Efter ännu ett par omtalade romaner blev det tyst i tio år. Inga intervjuer. Inte förrän Expressen förra året publicerade en artikel av Natalia Kazmierska, vilket ledde till att det danska förlaget anklagade Expressen för avtalsbrott. Høeg skulle ha avkrävt journalisten ett löfte att inte avslöja deras möte.

Sådant bidrar förstås till mytologisering. Man undrar vad som är i görningen. Peter Høeg är en särling i dansk litteratur, som har mött stora framgångar men också fått smaka på bitterheten i att vara bästsäljare.

ANNONS

Det är med viss spänning jag tar itu med Den stille pige, som i dag utkommer på danska. Det är en fyrahundra sidor tjock bok med ett öra på utsidan. Huvudpersonen Kasper är en före detta clown, son till cirkusartister och uppvuxen på en cirkus med kopplingar till den ryska statscirkusen. Hans mor, som var lindansare, störtade under en föreställning. Fadern lever fortfarande men ligger hjärtsjuk på Rigshospitalet och andas stötvis med allt längre mellanrum. Sonen är utrustad med en sällsam förmåga att avlyssna människors inre klanger. Stundom påminner de om välkända musikstycken, som Bachs Goldbergvariationer.

Liksom i Fröken Smillas känsla för snö finns här ett thrilleranslag. Några bortrövade barn hålls fångna under gåtfulla omständigheter och Kasper satsar allt på att försöka rädda den brådmogna lilla flickan KlaraMaria, som söker upp honom i en avställd husvagn.

Det leder till en hisnande färd genom ett samhälle som styrs av undanglidande institutioner och bolag, som utger sig för att verka för mänsklighetens bästa men utmärks av penninghunger. Kasper är själv efterlyst och hotas av utvisning.

Intrigen är komplicerad på gränsen till kaotisk på grund av alla trådar som flätas samman. Parallellt med en actionartad turné genom ett realistiskt återgivet Köpenhamn för att rädda barnen får vi bitar av Kaspers okonventionella levnadshistoria och resa mot kärleken.

ANNONS

Alla Peter Høegs romaner är civilisationskritiska. Människorna har blivit rika men spenderar sina vinster på tv-tittande. I Kvinnan och apan sattes vårt förhållande till djuren i fokus. Barnen intar en särställning. De domesticeras med våld in i en värld som värderar och mäter. Starkast kom detta till uttryck i De kanske lämpade som utspelas på en privatskola i Köpenhamn i början av 70-talet.

"Vi ser inte det överraskande när det kommer till oss i vardagslivet", står det. Det slår mig att Peter Høegs universum är besläktat med Lars von Triers. Båda utforskar den religiösa och intuitiva sfären som det moderna samhället föraktar och förnekar. Det ställer våra invanda analyser på huvudet.

Människorna är varken helt onda eller helt goda och deras avsikter låter sig inte inringas med hjälp av enkla och snygga teorier.

ANNONS