Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hélène Cixous | Bilder av Dora

Hélène Cixous | Bilder av Dora

Hélène Cixous pjäs Bilder av Dora är inte i första hand en pamflett utan bästa formen av litteratur: poetisk, brutal, öppen och ofta oväntat rolig, anser Ulf Karl Olov Nilsson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Dramatik

Dramatik

Hélène Cixous

Bilder av Dora

Översättning: Sara Gordan och Kerstin Munck

Atrium

”Min fru betyder ingenting för mig.” Med de orden och ett försök till kyss försöker Herr K förföra den 16-åriga Dora. Till svar får han en rungande örfil. När Dora två år senare får nervösa utbrott, lider av oro, nedstämdhet och till och med skrivit ett kryptiskt självmordsbrev, tar hennes far med henne till Sigmund Freud.

Där berättar hon historien om två familjer indragna i en komplicerad härva med sexuella förtecken: Doras egen far har en affär med Fru K och Dora tolkar Herr K:s invit som att det förväntas ett slags kärleksutbyte.

Efter tre månaders analys på Freuds divan slutar Dora på eget bevåg. Trots att behandlingen måste anses vara tämligen misslyckad föranleder den ändå Freud att skriva historiens första psykoanalytiska fallbeskrivning.

När feministiske filosofen och författaren Hélène Cixous tar sig an Dora i pjäsen Bilder av Dora, uruppförd 1976, är det för att renodla vissa teman i fallet.

I dramat, som mer framstår som ett hörspel – med interfolierade röster av Freud, hennes far, Herr och Fru K – ges Dora möjlighet att artikulera det kvinnliga begär som Freud inte lyckades uppfatta. Cixous framställer Dora som argare, mer förtvivlad, mer begärande, agerande, där frågan om hon är en hjältinna som trotsar en patriarkal ordning eller ett offer för den lämnas obesvarad.

Men detta är i första hand inte en pamflett utan bästa formen av litteratur, poetisk, brutal, öppen och ofta oväntat rolig, som i pjäsens slutrader: ”Maj 1900. Vid en mycket trafikerad gatukorsning i Wien såg Dora en bil köra på herr K. Hon såg honom falla. Det var den värsta dagen i hennes liv. Det var den lyckligaste dagen i hennes liv. Hon lyfte sin eleganta klänning med fingertopparna i en gest som bara knappt blottade hennes vrister, och gick torrskodd över gatan. Det var ingen allvarlig olycka. Herr K:s inre var i helvetet, hans yttre var ännu behagligt. Han hade sett Dora gå förbi. Det finns ingen större smärta än den att minnas kärleken. Och det visste Freud.”