Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Håkan Sandell: Gyllene dagar

I Håkan Sandells Gyllene dagar bågnar och brusar sidorna av bilder både av det skitiga och det skimrande. Men Ragnar Strömberg lockas främst av medkänslan med förlorarna och de brustna drömmarna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK
Håkan Sandell

Gyllene dagar
W & W

Redan på omslaget till sin nya och in i minsta rimflätningstråd barocksvällande gobeläng till diktsamling, Gyllene dagar, markerar den oförbätterlige retrogardisten Håkan Sandell sin malplacering i tiden genom att ange publiceringsåret med romerska siffror.
Den eftersträvade effekten med markören är givetvis att skapa distans till samtiden, så att läsaren ska närma sig dikternas ruinlandskap på deras egna villkor. För hos Sandell är nuet ett förgängelsens och förfallets ålderstigna rike, ett "högkulturens dödsbo där hittills / man stum vid sockeln stått beundrande".
Som poetisk hantverkare är Sandell en litterär motsvarighet till en bildkonstnär som Odd Nerdrum, och pressar likt denne bildspråket mot den hårfina men avgrundsdjupa sprickan mellan skönhetsvilja och kitsch: "När jag vinglat hem om kvällarna / sticker / S:t Göran lansen genom drakens halsring / i jugendtrappfönstret; blodstrålen ur såret, / men ur mig flödar frigjort ingenting".
Nej, en mer medvetet feltida - beteckningen är konstnären Channa Bankiers - poesi än Sandells går inte att uppbringa, något han gärna skriver på läsarens näsa och näthinna, som här i det första av fem Motiv från Baku: "Nostalgisk, reaktionär, rör poeten / vid burspråk som utdömda försvinner, / och mönster sirliga i björkpanelen / blir endast kvar att frammanas ur minnet".
Gyllene dagar är indelad i fem block, där Sandell växelvis panorerar över en krackelerande värld och zoomar in de varelser som befolkar den, med en samtidigt öm och frän humor som modererande kraft.
Dikternas tematiska stormöga är åldrandet, detta att vara "halvhunnen på livets farled", som det heter med en självutlämnande anspråksfull hälsning till Dante i samlingens sista dikt.
Här "töms och ödeläggs" diktjaget i en cyklisk rytm som håller samman den 179 sidor långa resan från Strofer till tidsanden till den avslutande Nocturne, i ständig dialektisk friktion mot en värld där konsumismens seger är så total att Pasolinis tårar torkat.
Men det som gör Sandell till en så betvingande poet är ändå inte främst den odiskutabla tekniska virtuositeten som får sidorna att bågna, brusa, blöda av bilder så branta i sina överklivningar mellan det grova och det sublima, det skitiga och det skimrande, att det tar andan ur läsaren.
Den sandellska suggestivitetens källa är solidariteten med de andra "avskurna i samtid", en samhörighet i främlingskap som också är den minsta gemensamma nämnaren för de många porträtten av tidsförlista.
Här finns gamla hippies med grånat Jimi Hendrix-hår som klöser sig fast i Oslos sista rivningskåkar bland khat-tuggande somalier under en himmel där jaktplan dånar fram, "på driven från armadan som spindelmoderligt / just fullgjort Natos uppdrag i evighetens sky".
Medkänslan med förlorarna och de brustna drömmarna står i skarp kontrast till det syrliga föraktet mot de anpassliga Sandell ger uttryck åt i satirerna, medÖver en litteraturrecensent på Göteborgs-Postensom den kanske mest skoningslösa, där föremålet "på utflykt till en förort, fast objuden" gör sorti när han "vinglar rövtung genom köpcentret".
Visst har Gyllene dagar svackor där bildstormens dån förtunnas till teateråska, men i sina bästa stunder - och de är många - är Sandell en förgängelsediktare av första rangen : "En sky på himlen är jag, förbigående; / en kylig skugga, en solens döda vinkel".