Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Håkan Nesser | Himmel över London

Himmel över London är en överraskande välkomponerad roman, en text om gränsen mellan dikt och verklighet, skriver Ingrid P Bosseldal om Håkan Nessers nya bok.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

BOK

BOK

Håkan Nesser | Himmel över London

Bonniers

Håkan Nessers nya roman, Himmel över London, slutar med ett mord och en klassisk brittisk deckarupplösning. Huvudpersonerna sitter samlade runt ett bord på Terracotta Restaurant i stadsdelen Richmond i Londons sydvästra utkanter: timmen är slagen och äntligen ska de (och läsaren) få veta med vilka avsikter den dödssjuke Leonard Vermin sammanfört just dem, just denna kväll.

Vägen dit går via drygt 500 sidor intrikat, inspirerande romanväv.

Tre gånger, i små variationer, berättas historien om barberaren som klippte och rakade sina kunder varannan vecka och söp varannan – tills han en dag hemsöktes av övernaturliga väsen och genom vissa uppoffringar räddade sin stad.

Ingen ville tro på eller tacka honom för detta i efterhand, inte första gången, inte andra gången, men tredje … när staden drabbas av en stor olycka, då börjar människorna ändå misstänka att det kanske funnits något sant i det de inte velat tro på. Och då straffar de barberaren – eftersom de nu misstänker att han inte uppoffrat sig en tredje gång.

Tre gånger, i mer avancerade variationer, uppstår den mystiska, vackra, ständigt unga Carla i romanens olika berättarplan. Hon är tjeckisk spion, svensk gymnasist och slutligen en utsatt flicka på en trottoar i London. Hon är också urbilden av det åtrådda kvinnliga, det som en ung man, eller gammal, kan vara beredd att offra – nästan – allt för eller drömma om ett helt liv.

Carla och Leonard är romanens mest förtätade karaktärer. Runt dem finns ett galleri i både olja och blyerts: Leonards sista hustru, Maud, hennes neurotiska och empatistörda son och dotter, en lyckligt förälskad tjeck-amerikan, Milos, och så den tystlåtna sjukpensionären Lars Gustav Selén från den välbekanta Nesser-staden ”K-” i Sverige.

Selén introduceras sent men osäkrar då hela romanbygget. Han kryper in i huvudet på Leonard Vermin, han skriver en roman som berättar något som ingen mer än Leonards styvdotter – som är den som med stigande förvirring och panik läser boken – borde känna till, han iscensätter händelsekedjor som plötsligt frigör sig och får eget liv.

”Länge arbetade han med frågan om författarens närvaro i verket, på vilket vis han skulle skriva in sig själv i romanen; han prövade än den ena, än den andra varianten, och till slut insåg han att det inte var möjligt att fixera skaparen i en enda karaktär. /…/ Berättaren styr läsaren, berättelsen styr berättaren. Och det var någonstans i det här skedet av utvecklingen som han märkte att det började gå över styr.”

Nessers text, i sina många sediment, handlar om gränsen mellan dikt och verklighet, om människans enastående förmåga att via fantasin få det grå att skimra, om att själv regissera sitt liv eller låta någon annan göra det, om att leva och om att dö.

Att en gåtfull klockmördare tar männi­skoliv på människoliv i Londons och berättelsens utkanter, tillför ytterligare en dimension. Efter varje mord förser mördaren sina offer med ett armbandsur. Detta har stannat på exakt den tidpunkt då livet slocknat. Dit alltså, men inte längre, sträcker sig vår utmätta tid. Där döljer sig också författarens makt att sätta punkt.

Himmel över London är en överraskande välkomponerad och abundant (för att travestera Håkan Nesser) roman. Den är nästan helt fri från den gubbiga blick som grumlat flera av Nessers senaste verk och utgör i stället en nästan rakt igenom roande och lättsamt utmanande läsupplevelse.