Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

"Tillsammans tog vi oss ända hit, Håkan Hellström"

Fanny Wijk minns en tjugofemårig Håkan Hellström som inte lockades lika hårt av cementklossen Ullevi.

"Nya Ullevi. Det är sådär uppmuntrande. Det är en cementkloss som inte är så himla fin faktiskt"


En tjugofemårig Håkan Hellström tittar ut genom fönstret på "cementklossen" Ullevi och in i SVT:s filmkamera igen. Han bor på nåder i ett litet studentrum i Gårda, trots att han inte pluggar något och bara väntar på att bli påkommen och därmed hemlös. Intervjun avbryts hela tiden, väggtelefonen ringer konstant. Håkan ska spela på Kåren samma kväll, förklarar han urskuldande för reportern samtidigt som han drar i telefonsladden. Det är därför alla ringer.

Sexton år senare har han bytt Kåren mot Ullevis stora scen sedan länge. Faktum är att han nu följer upp den konsert som 2014 blev en milstolpe i svensk musikhistoria med att i år sälja ut inte bara en, utan två Ullevi-spelningar på raken. Föga förvånande, men ändå är känslan minst lika monumental. För poesin i den resan sätter fingret på något. På det som gör att hela Sverige älskar den värld som är Håkan Hellströms.

På alldeles egna premisser har han förändrat popmusiken i Sverige under 2000-talet och blivit landets mest ödmjuka och gränsöverskridande artist. Från det första ackordet i Känn ingen sorg, via Aprilhimlar och Brännö serenad har han vunnit över de mest svårflirtade av publikhjärtan. Hans melodier, karaktärer och historier har fått hundratusentals människor att känna sig utvalda. Att krama sönder skivkonvolut, dansa sig svettiga på dansgolv och knyta nävarna i luften längst fram vid kravallstaketen, till den milda grad att han säkert hade kunna spela fyra Ullevi på raken, om han kände för det.

Och vi är många som gått bredvid där i allén sedan de allra första stapplande stegen. Det är det som kommer att få Ullevi att svämma över av kärlek i helgen. Den kollektiva känslan av att vi tog oss ända hit.