Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Sorglösa dagar: en klassisk skiva blir till

Johan Lindqvist berättar hur det gick till när den blivande klassikern föddes.

Håkan Hellström hade trummat i Honey is cool och varit en av de svartsynta, missförstådda unga männen i Broder Daniel. Han prövade sig fram med ett band som hette Påvels. Men i hjärtat brände ett fång låtar som skulle förändra allting. Som skulle göra Håkan Hellström till landets mest älskade artist.

– Håkan brukade ringa mig, under tiden med Påvels, när han ville spela in sina skisser. Det var alltid väldigt, väldigt bra texter men musiken spretade. Han var väldigt ung och prövade sig fram. Envisades med vissa saker som kanske inte funkade, minns Johan Forsman-Löwenström som Håkan kände från tiden med Broder Daniel och som hade etablerat sig som producent.

– Sen kom 1999 och Håkan hade styrt upp det med Johan Neckvall och Daniel Gilbert och så introducerade han Timo (Räisänen). Han hade nya låtar och vi hyrde in oss i Soundtracks replokal i en källare i Mölndal.

"Den intensiteten som Håkan och Timo hittade tillsammans var unik"

Fem låtar spelades in: Känn ingen sorg för mig Göteborg, Vi två 17 år, Nu kan du få mig så lätt, En vän med en bil och en sambaversion av Magiskt, men tragiskt. Senare var det bara tagningen av Vi två 17 år som verkligen hamnade på den färdiga skivan.

– Det var en otrolig kreativ atmosfär och jag vill påstå att det var under den sessionen som soundet tog form. Vi vred på fjäderreverben och det skulle skramla. De melodier som Håkan kom med var ju helt fenomenala. Och den intensiteten som Håkan och Timo hittade tillsammans var unik. Alla triggade varandra, det blev som en fest. Timo var energiknippet, jag var redan då mer lågmäld, säger Johan Forsman.

Timo Räisänen, gitarristen och falsettprinsen som skulle komma att bli Håkan Hellströms sidekick på scenen under de kommande åren, minns inspelningarna som ett tillstånd av feber.

– Jag var bara så lycklig över att få vara med, jag kände direkt att detta var något väldigt speciellt och försökte bara bidra med så mycket energi och hjärta som möjligt. Håkan hade en övergripande bild om hur han ville att plattan skulle bli. För mig handlade det mest om att ge mig in i låtarna och försätta mig i någon slags trans, säger Timo Räisänen i dag.

"Håkan hade någonting annat, det var naivt och skruvat och nytt"

Johan Forsman tog den färdiga källardemon till Isse Samie på Dolores och EMI. Ville han hjälpa till med att få till en skiva? Svaret var ganska tvekande. Isse tyckte att det fattades något. Men senare bestämde man ändå att försöka igen. Men då var Johan Forsman upptagen med att producera Caesars och Soundtrack of our lives. Mattias Glavå tog över producentrollen och man flyttade in i Music-a-matic-studion. Fredrik Sandsten från just Soundtrack kallades in för att ta hand om trummorna. Sandsten var i desperat behov av en nytändning, tyckte att bandet inte kom någonstans och funderade på att sluta med musiken.

– All musik då med svenska texter var antingen otroligt trist eller bara fånig. Håkan hade någonting annat, det var naivt och skruvat och nytt, minns Fredrik Sandsten som alltså snabbt anslöt till de andra.

– När Fredrik kom in så fick ju plattan det där rappa trumspelet som låtarna verkligen behövde, menar Johan Forsman.

– Allt gick väldigt fort. Håkan uppmuntrade hela tiden oss att ta allting fullt ut, att inte alls hålla igen. Han hade en tydlig idé och tillsammans med Daniel (Gilbert) och Timo (Räisänen) skapades en mycket speciell stämning. Jag var ju lite äldre än de andra, men sveptes med av det där. Det var en atmosfär där allt var ok. Man fick pröva saker och bara ösa på. Oscar kunde ju knappt spela bas, han lärde sig under inspelningarna. Sedan är det klart att det var en del tjabbel som det är under alla inspelningar, men det var ändå en känsla av ”once in a lifetime”, säger Fredrik Sandsten.

"Det var galenskap. Vilda år"

Tillsammans hade man tre veckor i studion. Ryktet om att någonting var på gång började cirkulera på stan och Håkan och bandet gjorde några ströspelningar.

– Vi gjorde en spelning i Bragebacken, som fick en tvåa i GP, vi spelade på Heden under Kalaset och var i Stockholm och Emmaboda. Vi spelade på Jazzhuset och det var kö ut i Allén, då fattade vi att något höll på att hända. Sedan under hösten var ju allt helt galet, plötsligt hade pandabrudarna längst fram fått sällskap av en massa dansande glada människor, berättar Fredrik Sandsten.

Timo Räisänen rotar också i minnesbanken. Får upp en bild i skallen:

– Jag hade ljugit till mig ett jobb som AD. Vi var på vårkonferens när bandet kom förbi och hämtade mig i en risig, svart turnébuss. Jag tyckte den var helt fantastisk och kollegerna vinkade av mig. Sedan åkte vi ned till Malmö för premiär, det var som en feberdröm. Det var galenskap. Vilda år.

Tio år senare lägger Håkan Hellström sista handen vid sin sjätte platta. Och firar med att bränna av debuten i Slottsskogen. Som en punkt och ett startskott på samma gång.