Sent på söndagskvällen helgen innan Miriam Bryant ska uppträda i Göteborg skriver hon på sin Facebook-vägg, i versaler och utan punkter, som i panik: TRÄDGÅR'N GÖTEBORG PÅ LÖRDAG JAG ÄR RÄDD OK HEJDÅ.
Det behöver hon inte vara. Göteborgarna har med all säkerhet längtat efter att se sin till Los Angeles och sedermera Stockholm flyktade stjärna tillbaka i stan. Det märks redan när vi tillbringar en helkväll med Miriam Bryant i Radiohuset i Göteborg några veckor tidigare. Hon är här för att spela in P3 Session inför publik och de sjuttiotal platser som finns i studion är mer än upptagna.
"Man börjar våga mer, lär sig följa sina impulser"
Miriam och bandet öppnar med Push Play, gör en sprakande Raised in rain och avslutar med senaste singeln Dragon. När Miriam Bryant är klar med sin minikonsert står alla upp och skriker efter mer och jag tänker att det har hänt någonting med henne.
Rösten har Miriam Bryant haft hela tiden, men hon uppträder med en helt annan kraft än när jag såg henne på en av de tidiga spelningarna på Nefertiti.
- Det sceniska och saker jag vill berätta om utvecklas hela tiden. Eftersom jag sjunger samma låtar om och om igen blir jag rimligen bättre och bättre på just det. Skulle jag göra något helt annat, kanske sjunga musikal som jag gjorde i skolan igen skulle jag inte vara alls lika säker, säger Miriam Bryant när vi sitter ner och pratar några timmar tidigare.
Vad är det som blir bättre?
- Man börjar våga mer, lär sig följa sina impulser. Jag tror på att man ska vara ganska spontan i det vanliga livet och vill vara det även på scenen. Om man är rädd att man ska se fånig ut eller över vad andra ska tycka blir man bara sämre.
Fast är det inte bara en del av Miriam Bryant vi får se på scenen?
- Jo, en extremt liten del. Så tänk att till och med den där lilla delen kan göra att man är rädd och hämmad för att inte vara okej. Man får ju inte vara skraj och sedan plötsligt upptäcka att halva livet har gått. Det vore hemskt, men det är inte alltid så lätt.
Beskriv den del av dig som du visar på scenen.
- Gud vad flummig jag skulle kunna bli nu! Alltså, jag kan ju inte säga att det är den delen som kräver uppmärksamhet, för uppmärksamhet kräver jag hela tiden, säger hon och skrattar.
- Men såhär, så fort du går in i ett rum får folk en bild av dig och går man upp på en scen och det står femhundra pers i publiken, då blir det där genast ännu starkare. Det räcker att du har ett tuggummi i munnen så ger det ett visst intryck som kan fastna hos folk hur länge som helst. Jag skulle aldrig gå in på en arbetsintervju med ett tuggummi, men på senaste gigget hade jag tuggummi hela tiden, bara för att jag ville att de skulle tro att jag inte bryr mig.
Fast det är klart du bryr dig, eller hur?
- Såklart, men den dampigaste, kaxigaste delen av mig kan leva ut på scenen. Samtidigt är jag kanske aldrig så ärlig som där för man vet att man kan säga och göra saker som man inte behöver ta konsekvenserna av på samma sätt som i vardagen. Sedan behöver inte det betyda att man är taskig eller dum i huvudet. Jag vill bara vara lite cool för en stund, säger Miriam Bryant och skrattar innan hon slår handflatorna i bordet och undrar.
- Fan, ska vi gå ut och röka eller?
Miriam Bryant röker ganska mycket under eftermiddagen och kvällen. Det är mycket väntan och Miriam och bandet öppnar med Push Play och träna på självkontrollen när det gäller att inte äta för mycket av cheddar- och salt och vinäger-chipsen som ligger framme i logen. Killarna i bandet visar fåniga Youtube-klipp för varandra och Miriam Bryant vankar runt och klagar på en brutal träningsvärk. Efter att ha kört på hårt varje dag med en PT under hela sommaren har hon inte varit i gymmet på en månad.
- När jag tränar så röker jag mindre, krökar mindre och äter bra. Man blir medveten om sin kropp på ett helt annat sätt och det är bra för både rösten och psyket. Jag mår överhuvudtaget bättre av att idka självdisciplin och inte som i dag vräka i mig en massa chips backstage, säger Miriam Bryant.
"Samtidigt sjöng jag en låt som jag inte känner mig helt hemma i"
Möjligen är "slarvandet" en reaktion på Miriam Bryants långa perioder i USA. I våras kom hon hem från den senaste vändan som innebar låtskrivande, många spelningar, möten med skivbolagsmänniskor och management men också ett framträdande på MTV Movie Awards där hon tillsammans med Zedd gjorde hitten Find you från soundtracket till filmen Divergent.
- Det känns svinfett att ha gjort MTV Movie Awards. Jag menar Rihanna skulle upp efter mig och Orlando Bloom satt i publiken. Jag är bara 23 år och det är sjukt att få uppleva en sådan sak. Men samtidigt sjöng jag en låt som jag inte känner mig helt hemma i. Find you är trots allt inte min låt. Jag förstår att detta kan låta så jävla otacksamt, men jag ska försöka förklara, säger Miriam Bryant och fortsätter:
- Jag är soloartist. Det är det enda jag har ägnat mig åt varenda dag sedan jag slutade skolan. Jag har inga andra referensramar. Folk tycker att min sångröst är en styrka jag har, och det tycker jag själv också. Men då är det skitjobbigt att sjunga i ett sådant stort sammanhang och så låter det inte exakt så som jag vill. Det kändes som att jag lika gärna kunde sjunga Blinka lilla stjärna, berättar Miriam Bryant.
Miriam Bryant är långt ifrån ensam om att åka till USA för att göra karriär. Det går att göra en lång lista med namn på unga svenska artister som far framförallt till Los Angeles för att skriva, spela in och försöka skaffa sig en konstnärlig och kommersiell plattform. Miriam Bryant säger att det är svårt att förstå för någon som inte varit inne i den snurren, men hon gör klart att det inte är problemfritt.
- Allting är alltid "helt amazing." Till den stund det plötsligt inte är det längre. Jag hamnade i skitmånga situationer där jag kände mig sjukt, jävla obekväm. Då får man bita ihop och sätta på sig sitt gameface. Klarar man det är det grymt stärkande. Jag lärde mig vad jag vill göra därborta, och inte minst vad jag absolut inte vill göra.
Vad är den största skillnaden mot att vara i Sverige?
- Därborta krävs det att man är artist hela, hela tiden. Man förväntas vara den mest extrema versionen av sig själv sju dagar i veckan, tjugofyra timmar om dygnet.
Det orkar väl ingen?
- Nej, såklart inte. Jag gick dessutom igenom en skitjobbig break-up under samma period och var helt knäckt över det. Jag satt med Viber hela tiden, var labil och kunde rusa ut från möten hursomhelst. Jag skämdes såklart, men de där cheferna tyckte liksom bara att det var coolt, att jag var knäpp på ett sätt som de gillade. Egentligen ville jag ju bara därifrån, ut på balkongen och gråta och kräkas.
Hur kan folk vara kreativa i en sådan miljö?
- Det är dubbelt för det är också så jäkla häftigt att vara där. Musiken får stå i centrum och det finns passion och muskler att lyckas. Men till slut hade jag ingenting att skriva om. I USA är det lördag varje dag, och till sist vill man bara skrika att allting inte kan vara så perfekt. Man ser ju på folk, hur de egentligen mår när de rasar i vikt och är helt mörka under ögonen. Alla förväntar leenden och solsken, antar jag. Mina Instagram-bilder från Los Angeles, med palmer och solsken fick lätt 2000 likes, medan bilder jag lägger upp från ett grått Göteborg inte får hälften så många.
Är det ärligare här hemma?
- Ja, för när man kommer hem är det skönt att inse att i Sverige behöver inte allt vara fantastsikt hela tiden. Man får lov att må dåligt, man få lov att vara osäker, man får lov att tycka att man inte är bäst hela tiden. Det går an att vara lite chill och dra in armbågarna. Jag gillar att det är kallt och regnigt och att folk är sura och ärliga, säger Miriam Bryant.
Det är dags för middag och vi tar oss upp till personalmatsalen där färdiga, vegetariska middagar ligger klara att stoppas in i microvågsugnarna. Utanför på älven vänder ett containerfartyg upp rumpan mot husets glasfasad. Miriam Bryant får frågan vem hon skulle vilja byta röst med för en kväll. "Adéle, Gaga eller Sia" blir svaret och sedan ringer hennes mobiltelefon och Miriam växlar till engelska.
- Det var pappa, säger hon sedan.
- Han ville komma hit men han jobbar som bagare på Jerkstrands och har alltid gått upp sjukt tidigt. Det blir för sent för honom. Pappa är kung, en riktigt working class hero. Jag älskar honom.
"Jag gör saker jag inte gjort förut. Det är bra"
Utanför är det mörkt och regnigt, snart ska publiken släppas in. Miriam Bryant är lugn och avslappnad. Åter i logen sätter hon sig i skräddarställning på golvet och lägger upp sminkgrejerna framför sig. Hon drar upp de blågröna strumporna ur sina svarta kängor och börjar slänga lite käft om allt från tv-serien Walking Dead och Harry Potter till sminktips och lite blandat relationssnack.
Miriam Bryant bestämmer sig för att uppträda i samma kläder som hon stått och gått i under dagen men flipprar upp en svart keps ur en påse från Ica i Alviks torg.
- Jag älskar Stockholm och jag älskar Alvik. Jag har gjort slut litegrand med Göteborg. Men, samtidigt, det är som ett gammalt ex man alltid kommer att älska. Och som man kanske går tillbaka till längre fram i livet, säger Miriam Bryant.
- Stockholm är nytt och kul, nya platser och nya kompisar. Jag gör saker jag inte gjort förut. Det är bra.
En låtlista för kvällen plockas fram, det småpackas i förebyggande syfte. Direkt efter spelningen ska sällskapet köra hela vägen tillbaka till Stockholm. Nej, det är inte alltid så glamoröst att vara Göteborgs nästa världsstjärna.
- Man får gilla läget. Det är ändå bara människor överallt och alla är ganska sköna. Du vet när jag var på MTV Music Awards hamnade jag på toa med Cameron Diaz och Leslie Mann. De tyckte jag hade snygga kläder och först blev jag nog lite starstruck. Men sedan stod vi där och pratade om hur det är när man är på ett flygplan och måste bajsa. Alltså, är det någon gång i livet jag hade kunnat ta en selfie med några riktiga kändisar så var det just då. Men så pratade vi bara om....bajs. Det är så typiskt.
