Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Oscar Wallblom.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Oscar Wallblom – Hellströms trognaste vapendragare

Ända sedan starten har Oscar Wallblom stått för basgångarna i Håkan Hellströms band. Och några planer på att sluta finns absolut inte.

Hur är din känsla inför konserten på Ullevi?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

– Naturligtvis är det extremt kul att få stå på den där scenen. Men det var som Håkan sa i någon intervju: det har aldrig varit ett mål. Jag har aldrig ens fantiserat om tanken på att själv en dag stå där. Men eftersom det är enda spelningen i år, i Göteborg och dessutom på ett fullsatt Ullevi, kommer det naturligtvis att bli väldigt speciellt.

– Jag tror och hoppas att publiken ser på spelningen som något vi gör tillsammans. Och att de kommer att ha överseende med om jag någon gång skulle spela fel.

Jag hörde nyligen att man tydligen får krypa sig upp på någon rostig trappa som tidigare varit nödutgång innan man når scenen och publiken. En ganska målande beskrivning. Ganska roligt att föreställa sig vilka stora stjärnor som tidigare genomfört denna katakombklättring.

Du har varit med i bandet ända sedan allra första början och är enligt Håkan ensam om det. Vad minns du från de första spelningarna?

– Ja, vi är några stycken som har varit med väldigt länge, men det stämmer att ifrån den där första tiden innan skivan kom ut och vi gjorde lite spelningar på Känn ingen sorg-singeln så är det bara jag som är kvar.

– Vårt allra första framträdande var faktiskt på Liseberg, vi spelade playback till Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Håkan svingade mikrofonstativet i bakhuvudet på mig under introt, när han sprang fram för att kolla så att jag var okej hade playback-sången redan börjat. Vi var helt slut efteråt. Vi hade bränt lika mycket energi under de där tre minuterna som vi nu gör under en tvåtimmars konsert. Det var så då. Man fick fyra minuter på sig att visa upp alla sina rock-moves. Man kanske aldrig skulle få en andra chans.

– Den första riktiga konserten var på Trägår’n. Inomhus, som förband till Caesars Palace och Bad Cash Quartet. Det stod faktiskt en tjej längst fram och skrek under hela konserten (detta var innan första skivan var släppt). Men i övrigt var det ganska folktomt. I alla fall när vi spelade.

– Jazzhuset gjorde vi två gånger. Bland annat den där gången då Håkan för första gången uppträdde i sjömanskostym. Minns att han helt plötsligt kom in i logen i sjömanskostym – tror inte att man reagerade på något nämnvärt sätt av uppsynen. Det kändes ganska självklart med en gång.

– Jag minns också att kickersgäng kastade golfbollar på oss under Göteborgskalaset på Heden. Det var en väldigt rolig tid. Jag hade precis gjort lumpen och fick chans att resa runt i Sverige och spela musik med mina kompisar.

– Jag hade aldrig spelat bas innan, men blev tillfrågad om jag kunde tänka mig att vara med på ett rep. Det kunde jag. Vi repade i en gammal lokal vid Röda sten vill jag minnas.

Hur kommer det sig att du stannat i bandet?

– Hur skulle jag kunna lämna något som är så fruktansvärt roligt?

Om du jämför bandet nu och då, det är stora skillnader såklart, men vilka är de viktigaste, som du ser det?

– Allt har förändrats sedan den tiden. Jag hade exempelvis aldrig spelat bas innan jag blev tillfrågad att vara med. Det har passerat några duktiga musiker genom åren, men när Simon kom med runt 2006 så tycker jag att det hela lyftes till en helt ny nivå. Sedan är bandet betydligt större i dag – fler instrument har lagts till. I början så spelade Stefan bara trumpet, i dag känns han nästan mer som en pianist. Finn har till och med börjat spela lite synt. Han har ihärdigt tränat in synt-slingor på långa bussresor. Fler och bättre ingredienser har adderats till Hellström-pajen helt enkelt.

Hur har du själv utvecklats under de här åren?

– Ja, det är snart 15 år sedan den där första dagen jag repade med Håkan. Jag var 20 då, nu är jag 35. Jag har ju vuxit upp tillsammans med Håkans musik. Och i alla fall till åldern blivit vuxen. Sedan har Håkan naturligtvis haft ett stort inflytande över mig och den jag är i dag. Han har varit som en moralisk kompass i många situationer i livet. Det är jag väldigt glad för, att han har funnits där. Han har en förmåga att se saker ur ett annat perspektiv än vad många andra gör. För mig har det varit väldigt värdefullt.

Vad är hemligheten med Håkan, låtarna och bandet? Vad är det som gör att så många tycker om det ni gör att ni kan fylla Ullevi?

– Som band har vi nog utvecklats mycket genom att vi är formade i olika musikaliska skolor. Alla har något att bidra med till låtarna, vilket som helhet kanske skiljer oss från ett traditionellt band. Labbe, Finn, Stefan, Simon, Nils och Mattias – vilka förbannat geniala musikanter!

– När det gäller Håkan tror jag inte att det finns någon stor hemlighet eller magisk formel som ligger bakom hans popularitet. Han sliter hjärtat ur sig varenda kväll. Så har det varit sedan år 2000. Jag tror inte att vi gjort ett enda rep utan att han slitit av sig sin tröjan för att han tagit ut sig fullständigt. Det är i princip omöjligt att avbryta en låt mitt i när vi repar. Han fortsätter att sjunga ändå.

Hur ser du på fortsättningen?

– Så länge Håkan vill ha kvar mig så kommer jag stå där bakom och backa upp honom. Förhoppningsvis en lång tid framöver.