Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Håkan Hellström om skivorna fram till 2008

Håkan Hellström satte punkt på Liseberg i september 2009. – Vi ska ta en ordentligt paus. Det kan vara bra för alla att vara ifrån varandra ett tag, och då menar jag även publiken, sa han då.

Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000)

– Jag var nöjd redan efter Känn ingen sorg-singeln, den var min Born to run. Där fanns allt jag vill ville ha sagt, jag begrep inte ens hur jag skulle kunna skriva fler låtar. Men det gick ju, och några blev riktigt bra. Det här blev en verklig popplatta, in i minsta detalj. Den hänger verkligen ihop, man följer berättaren genom hela skivan. Men när skivan var klar hade jag en riktigt tung period med noll självförtroende. Det är nog en vanlig reaktion när man tömt ut sig så totalt. Jag hade inga förväntningar på hur skivan skulle tas emot, men sedan när recensionerna kom förändrades allt över en natt. Det var verkligen så.

Det är så jag säger det (2002)

– Jag är väldigt stolt över att vi tog sambatanken hela vägen. Jag letade upp den där orkestern när jag satt och surfade på studentrummet och sedan hamnade idén på skivan. Plattan är en blandning av all sorts musik som jag älskar; pop, soul, samba, visa. Jag ville ha med allting. Vi gjorde extremt många spelningar med plattan och mot slutet kände jag mig verkligen färdig, tappade lusten. Men julshowerna på Nalen i Stockholm lyfte mig igen, det var så skönt att få spela under andra villkor, att inte stå helt i fokus. Jag var inspirerad av Olle Adolphsons liveskiva, att sitta där och lira samtidigt som folk klirrade i glasen och blev lagom fulla.

Ett kolikbarns bekännelser (2005)

– Det här är Björn Olsson-plattan. Musiken tar en ny riktning, jag vågar göra längre låtar, berätta historier. Jag insåg helt nyligen att Olsson hängde i studion redan när vi spelade in första skivan. Jag hittade en kort videosnutt där det är han som håller i videokameran. Han retas och skojar med mig samtidigt som jag springer runt helt yr och speedad och försöker förklara för de stackars musikanterna hur jag vill att de ska spela. Han betyder mycket.

Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nått blått (2005)

– Direkt efter spelningen på Liseberg det året gick vi in i studion och spelade in. Det fanns sådan energi i bandet att det var det enda rätta att göra. Sedan samlade vi ihop en del andra grejer och skivan kom ut samma år som den förra. Jag tror nog att det kommer att bli flera sådana uppsamlingar, det finns exempelvis en del kvar från inspelningarna av senaste skivan.

För sent för Edelweiss (2008)

– Jocke Åhlund kom in som en helt ny person för mig och det passade jättebra. Precis som jag går han väldigt mycket på impuls, man hittar en slinga och så ska den rakt in i datorn. Han ställer aldrig in någonting, sådant kan man fixa efteråt, det är mer bara att köra och gå på känsla. Och när vi var i Atlantis-studion räckte det ju med att bara dra upp reglagen och sätta tagningen, där låter allt kanon direkt. Det här var en rakt igenom lustfylld inspelning.