Håkan Hellström har fått sluta dricka kaffe, han blir nipprig och det ”slår slint”. Så när vi träffar honom en solig men iskall eftermiddag vid Röda Sten, beställer han ett kopp svart te. Nöjd med det beslutet tills han upplyses om att det nog gör minimal skillnad i koffeinintag.
– Är det sant? Det är väl därför jag mår så jävla bra då.
Det gör han, han beskriver sig som en muntergök nu för tiden. Säger att han går runt och joddlar, och att allt bara blir bättre och bättre. Artisten som i början av sin karriär beskrivit varje skivsläpp som en mardröm, längtar nu efter att nya albumet Det kommer aldrig va över för mig ska nå publiken.
– Jag ser verkligen fram emot det. Det gjorde jag förra gången också. De fyra första såg jag inte fram emot att de skulle släppas överhuvudtaget.
Historien har heller inte gett Håkan Hellström någon anledning att vara orolig, alla hans sex tidigare skivor har mer eller mindre tagits emot med öppna armar av såväl publik som press.
– Jag får erkänna att det har gått väldigt bra genom åren, men jag har lika stora skopor tvivel som tro på det jag gör. För att man ska kunna identifiera sig med något så måste det finnas tvivel, det kan inte bara vara hundra procent självförtroende, jag tror inte på sådana människor. Osårbara människor finns inte, säger han. Den ödmjukhet som ibland gränsar till verklighetsfrämmande finns där fortfarande, efter tretton år av hyllningskörer.
Singeln med samma namn som albumet nådde publiken för ett par veckor sedan, med lysande recensioner. Som så ofta när det gäller Håkan Hellström tog det inte många timmar innan det började tasslas om låtstölder och allt för tydliga referenser. Själv tar han det med ro, faktum är att han ogärna pratar om hur skivan låter över huvud taget.
– Det är väldigt svårt att klä två års arbete i några ord. Jag vill inte skriva folk på näsan, man förminskar sin grej på något sätt när man gör det. Jag vill så gärna att folk ska lyssna själva, och skapa sig en egen uppfattning. Jag gillar inga former av trender och flocktänkande, och så fort man börjar beskriva saker så tvingar man in folk i det, var och en får skapa sin egen uppfattning. Det finns något slags gräns där upphovsmannen ska hålla käften och konstverket ska tala. Nu är skivan klar, så nu får den prata, säger han och skruvar lite på sig.
De som kan sin Håkan Hellström kommer att känna igen sig, lovar han. Här finns visorna och de skrålvänliga raderna som alla verkar kunna känna igen sig i, men även en hel del syntar och på vissa spår en röst som låter mörkare, djupare och lugnare. Inte helt olikt Freddie Wadling, faktiskt. En personlig idol, så han är i gott sällskap konstaterar han. Och av dem som klagade på falsksång i början av karriären har de flesta tystnat.
– I början tänkte jag att om jag sjunger i så hög tonart som möjligt så kommer folk inte märka något, så jag la sången orimligt högt. Men jag känner väl nu att jag kan slappna av lite, jag behöver inte ta i så och jag tror att det hörs på skivan också.
Över huvud taget har olyckskorparna kraxat klart. Mannen i sjömanskostym som indiepubliken tog till sina hjärtan från dag ett går hem hos bredare publik än de flesta svenska artister kan drömma om. På topplistorna är det house, electro och åter house. Och så är det Håkan Hellström.
– Ja, jag såg jag också häromdagen när jag fick en lista skickad till mig. Det finns inte mycket organiskt på listorna längre. Jag är väl undantaget som bekräftar regeln, eller vad man ska säga. Det är inte mycket blod på listorna, det är mest maskiner. Men det är väl en sådan tid, en mekanisk tid när datorerna styr människorna, och musiken speglar ju alltid sin tid. Jag säger inte att det är bra eller dåligt, jag gillar bara melodier och sedan om det är elektroniskt eller inte bryr jag mig inte om. Men det är liksom väldigt lite människa i musiken, precis som det är i vår tid. Det är lite empati, lite dynamik och väldigt lite utrymme för svagheter. Till och med barnprogrammen går ut på att rösta ut varandra, vartenda litet underhållningsprogram går ut på att rösta ut, få ut varandra, manipulera ut varandra.
Håkan Hellström har hunnit bli snart fyrtio, har två barn. På många sätt är livet annorlunda än när han först dök upp i media och pratade om att han älskade fula tjejer för att de gav honom bättre självförtroende, hade planer på att fortsätta spela med Broder Daniel och bodde i en studentlya på 25 kvadrat vid Ullevi. Känner han någon press på vad han får sjunga om, skriva om, nu när han inte längre ramlar fram i livet?
– Nej, det tror jag inte. Men däremot skulle det ju vara roligt att revoltera mot sådana tabun, exempelvis att vara 70 år och börja sjunga som en tonåring, det är ett sätt att vända på steken. I Brasilien kan en pensionerad lärare plötsligt göra en skiva som blir jättepopulär hos ungdomar, där finns inga sådana generationsgränser riktigt. Jag önskar att vi hade mer av det här hemma i Sverige, och jag hoppas att allt jag gör saknar sådana gränser. Jag väntar lite på att den äldre generationen ska göra något slags revolution. Jag fattar inte varför musikalisk revolt ska komma från ungdomen, det har jag aldrig förstått. Jag väntar på att pensionärerna med käppar ska göra något fullständigt innovativt, det borde kunna gå eftersom att man lär sig mer och mer, med tiden, inte mindre. Så det borde ju ackumuleras något slags kunskap som man kan göra något innovativ av.
Håkan Hellströms väg mot den plats på poptronen han sitter stadigt idag är väl känd för dem som följt honom sedan första albumet. Under de tretton år som vi gått har vi läst om trumsetet han fick i present som barn, om avhoppet från Broder Daniel som han ångrade, festandet, längtan efter kärlek och efter att bara få en enda spelning på Hemulen och sedan lägga av. Vad hade han gett för råd till Håkan Hellström år 2000, om han fick träffa honom idag?
– Jag skulle säga ”du kan nog stryka den där idén om c-uppsatts på kursen i sociologi som du just hoppade av. Du kan också stryka reservplanen på att börja jobba på fiskrensen i hamnen, du kan nästan också stryka pensionärsdrömmen om en tobaksaffär också. För nu ska du köra på rock´n´roll resten av livet.” Det verkar inte bli någon tobaksaffär. Det är det här jag kommer att göra, faktiskt. Så parkbänken är nog för tillfället ganska långt bort, men jag kanske kan sitta med gitarren och spela musik på den i alla fall.
Senare i år kommer filmen som är baserad på några av Håkan Hellströms låtar. Själv har han inte varit med och påverkat handlingen, men bollat lite med manusförfattaren Cilla Jackert och haft ett krav: att Tomas von Brömssen ska vara med.
– Jag tog tag i ratten när någon annan körde och styrde mot Tomas von Brömsen. Jag ser honom som något av det bästa som hänt det här landet skådespelarmässigt, han är lika ren i sitt skådespeleri som Ernst Hugo Järegård var, tycker jag. Och blir bara bättre och bättre med åldern.
Även om filmen inte handlar om Håkan Hellström själv blir låtarna i sig en berättelse om hans ungdom och om staden han växte upp i. Han beskriver filmen som en Göteborgssaga. Och visst kan ett viktigt kapitel i sagan om Göteborg beskrivas genom Håkan Hellström. En betydande del av de framgångsrika band som utgjort stommen i Göteborgs musikscen på senare år är sprungna ur den grupp musiker som även Håkan Hellström var en del av. På släktträdet som utgör bland andra Broder Daniel, The Knife, The Soundtrack of Our Lives, The Plan och även The Embassy och Bad Cash Quartet går grenarna kors och tvärs. Generationerna efter har nog både en och två gånger önskat att de var med då, 1995, när Magasinsgatan inte var dyra inredningsbutiker och New York-inspirerade cocktailbarer, när Broder Daniel gjorde huvudlösa, mytomspunna spelningar och banden fick åka runt i landet och göra bort sig på studentklubbar för att alla skivbolag ville ha ett band från Göteborg. När jag påpekar det ser Håkan Hellström mest förvånad ut.
– Är det sant? Känner du så? Vad roligt! Det är lustigt att du säger det, för det var så jag tänkte då om Radiumperioden i Göteborg, skivbolaget Radium som hade massa artister som man älskade. Men det är klart, det har kanske alltid funnits en period innan som man ser tillbaks på. Men det som hände just runt 1995 var först och främst att det inte fanns någonting, inga jobb, inget att göra. Jag gick söka jobb-kurs och jobbade som flyttgubbe och allt möjligt, ströjobb och universitetet om vartannat. Så startade ett radioprogram som hette Morran på studentradion och började spela indiemusik. Människorna bakom det var lite folk som man lärde känna väldigt fort, de var i ens egen ålder och hängde på samma klubbar och sådär. De startade också klubben Hemulen på Magasinet. Runt omkring den tiden verkade det som om många band från min generation formerades, de fick ihop sig själva och hittade konstellationer som gjorde riktigt bra grejer. De got their shit together, om jag ska amerikanisera det lite, skrattar han och bekräftar att jag har helt rätt i min önskan.
– Det var helt fantastiskt, det var magic.
