Håkan har hittat sin guldåder

ANNONS
|

Vid Linnéplatsen försvinner Håkan Hellström ut åt vänster och dyker med huvudet före ner i en barnvagn. Han kommer tillbaka sedan, med ett stort leende.

–Det var min son, han var ute på promenad och sov gott.

Vi är på väg upp mot Slottsskogen. Det var där allting började med en skev spelning i Bragebacken. Och det var i Slottsskogen han och publiken i somras firade att det är tio år sedan debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg. Då stod mamma och pappa i publiken. Vänner och familj samlades bakom scenen. Henrik Berggren var också där förstås.

–När jag träffar Henrik är jag fortfarande en basist, så kommer det att vara ända tills vi är gamla gubbar. För mig är det han som är stjärnan. Jag var beredd att buga, lämna över sjömanskostymen och skicka upp honom på scen. Men han behöver ju inte det, han har sin egen publik. Och sedan när jag gick upp så var det tunnelseende igen. Bara att åka med.

ANNONS

Håkan Hellström pratar en del om Henrik Berggren den här dagen. Sångaren i Broder Daniel och Håkans kamrat ända sedan de fann varandra på Samskolan utgör fortfarande ett slags måttstock.

Kommer inte fler chanser

–Om man ser det som tillfälligt, att det inte kommer fler chanser så tror jag att skivan man gör automatiskt laddas med en större kraft. Om man i stället tänker att man kan vänta med att berätta något blir man bekväm och nonchalant. Det är ett bortskämt sätt att se på den lyxtillvaro det är att få hålla på med pop och rockmusik. Henrik Berggren har inte släppt något sedan 2003, men när han kommer med sina skivor så vet alla att de är värdefulla för honom, konstaterar Håkan Hellström.

Sina egna plattor har han svårt att prata om. Han tycker att någonting går sönder och det är alldeles för vagt och svagt att bara säga att han är nöjd. Känslan är mycket starkare än så. Något som påverkar allt runtomkring när en ny skiva ska släppas.

–Det dröjer väldigt länge innan mina närmaste får höra sådant jag gjort. Jag tycker det är vansinnigt jobbigt att spela upp saker för dem. Min sambo Nathalie fick höra den nya skivan först i går. Och jag kommer ihåg när jag var fjorton år och satt på pojkrummet och sjöng en låt. Jag var mitt inne i en refräng och verkligen sjöng ut. Det handlade om någon tjej jag var kär i och plötsligt stod farsan där. Jag hade inte hört hur han knackade på dörren. Jag kommer aldrig att glömma hur jobbigt det var och så är det fortfarande. Jag är fortfarande den där fjortonåringen.

ANNONS

Men en sak är uppenbar när man lyssnar på nya 2 steg från paradise. Håkan Hellström, och hans partners in crime Björn Olsson, Johan Forsman-Löwenström och Joakim Åhlund, har verkligen ansträngt sig den här gången. Håkan Hellström har hittat ett team där Björn är med i låtskrivandet, Johan i första hand tar om hand om sånginspelningarna och Jocke är producent. Sedan finns förstås också managern Isse Samie, gitarristen Daniel Gilbert och resten av bandet Augustifamiljen med även om de bara spelar marginellt på skivan

–Det känns som om vi hittat en guldåder där vi kan göra en sorts musik som inte gjorts tidigare, som inte bara är en upprepning. Så varför inte fortsätta? Björn och jag pratar redan om nya låtidéer. Jag tror det betyder mycket för oss båda. Björn lämnar låtarna efter den första demokassetten, han är väldigt skön på det sättet. Han lägger ingen stolthet i det. Han blir aldrig arg, fortsätter bara skriva nya låtar. Men alla dessa personer är speciella och begåvade inom det de gör. I mina öron gör de här människorna den allra vackraste musik som finns, säger Håkan Hellström.

Det vackra viktigt

Just det vackra har varit ett bloss att följa med den här skivan. Allt petande i detaljer har haft som mål att det ska bli fint. Inte tufft eller häftigt eller punkigt.

ANNONS

–Både The Byrds och Fleetwood Mac strävade efter att göra låtarna så vackra som det bara var möjligt, att inte försöka vara tuffa. Det skulle bara vara vackert. Har man aldrig läst musikvetenskap och inte kan notlära utan lärt sig på egen hand med tre ackord i botten blir det svårt att räkna ut hur Byrds bar sig åt för att få sina stämmor så vackra. Jag har länge velat göra något lika fint som Mr Tambourine man med The Byrds, men då krävs det att man verkligen koncentrerar sig. Så det är tur att jag haft med mig Jocke Åhlund och Johan Forsman, de kan sådant.

Vi har suttit och pratat på en lunchrestaurang långt ner i Linné. Unga fans har vinkat utanför fönstret och Håkan har fått en av sina älsklingsrätter, kyckling med curry. Sitter bra i magen en vecka när schemat är lagt med minutprecision. Håkan som brukar få höra att han är smått förvirrad har kommit på exakt utsatt tid men måste ringa skivbolaget för att veta vart han ska gå härnäst. Det är en betydligt mer strukturerad tillvaro än det honky tonk-liv han sjunger om på skivan och som han levde innan barnen kom.

–Jag har pratat en del om att jag använder min fantasi mer när jag skriver låtar numera, men när jag lyssnar på skivan inser jag att allting handlar mer eller mindre om mig själv i alla fall. Det där med fantasin är nog bara ett sätt att slingra sig och slippa vara ansvarig. Om det skulle vara så att man skulle tvingas äta skit för det man skrivit. Men det är klart, vissa saker är ju inte självupplevda eller ens helt och hållet sanna, ”lämna Sverige vid Vinga...” När jag gjorde det senast, skrattar han och fortsätter:

ANNONS

–Vissa saker måste man dra till med för att lyfta vardagslivet en smula. Alla har ju inte Evert Taubes erfarenheter att ösa ur. Men i låtar och poesi kan vi göra om oss till luffare och sjömän. Det är det som är grymt med pop och rock, man kan vrida på effekterna rejält och folk hänger med. De kommer inte fram och säger, ”vadå lämna Sverige, jag såg dig på Linnégatan i går, med barnvagn”.

Det är uppenbart att Håkan Hellström vågar leka lite mer med orden och låtarna numera. Han säger att en del av River en vacker dröm är skriven med ett skratt, att det inte måste vara så allvarligt. Med rutinen och tryggheten kommer modet att gå vidare. Men vissa saker finns förstås kvar. Som att Göteborg lika mycket som någonsin är scenen för historierna som berättas.

–Att jag sjunger så mycket om Göteborg har alltid haft att göra med att jag velat göra livet här lite roligare, mer romantiskt. I början var det mer en dimmig känsla, som när man ligger i en taxi och ser ljusen fladdra förbi. Men det var ändå en känsla som grundade sig i en verklighet, det hände mycket i stan i samma veva som jag gjorde den första skivan. Det var många människor som förverkligade sina idéer, det hände saker på Valand och det fanns en energi. Ibland kunde jag känna att det verkligen var som Chinatown. Det var jävlar i mig feber i ögonen på folk.

ANNONS

Snart kommer det att blir feber i ögonen på publiken som samlas framför scenkanterna igen. En handfull spelningar i höst och sedan ungefär trettio till i vår. Håkan Hellström har som mål att njuta av resan och vara närvarande i nuet.

–Jag blir som en tolvåring varje gång jag stoppar in gitarrsladden i förstärkaren. Det är exakt samma extas. Jag får hålla ner armarna för att inte ställa mig i en rockpose direkt. Det är skönt att den känslan inte har mattats av, säger han.

Och så då möjligheten att numera landa i lägenheten i Haga med familjen, en annan sida av samma livskraft.

–Det är mycket att göra med två barn, man kämpar och försöker uppfostra. Man måste vara där och styra, annars blir de odrägliga och odräglighet är den värsta egenskap jag vet. Så ibland måste man vara en trist idiot. Om jag kan vara hälften så bra pappa som mina föräldrar är jag i mål. Jag kan få prestationsångest där. Jag fattar inte hur de bar sig åt, vilket tålamod. De var outtröttliga. Morsan med sina långa sagor och jag som somnar efter tre rader. Det är inga riddare som hinner någonstans i mina berättelser.

ANNONS