Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Håkan brinner in the shit

Det blev inte en once in a lifetime-upplevelse. I en intervju från 2016 berättade Håkan Hellström om hur det kändes att återvända till Ullevi.

Det har passerat några veckor sedan kvällarna på Gramercys theatre i New York. Håkan Hellström och bandet gjorde två spelningar som fick såväl fans och Göteborgs musikbransch-folk att ta ut några semesterdagar och sätta sig på flyget för att få uppleva Sveriges största liveartist på en klubbscen igen. 

– Vi åkte med inställningen att vi skulle ha kul och leka med musiken. Vi har inte haft press på att vi måste leverera något. Det är ett så tråkigt uttryck. Samtidigt har vi förberett oss så länge att det var underbart att få spela inför publik igen, sade Håkan Hellström till GP då.

Läs också: Emilies oväntade liftare: Håkan Hellström

Sedan dess har man kunnat fortsätta slipa på det som ska brisera lagom till dess att sommaren på allvar bör komma till Göteborg. Två utsålda, fullproppade Ullevi väntar på Håkan Hellström som ska försöka upprepa succén från den redan klassiska konserten 2014.

Om du tänker tillbaka till förra gången på Ullevi, vilka är dina starkaste minnen? Är det några detaljer som har etsat sig fast?

– Så många! Det första som slog mig var läktarna, hur höga de var. Minns att jag funderade snabbt över hur de kommit dit upp. Och så minns jag att Daniels mamma stod längst fram vid kravallstaketet, låter konstigt kanske, men jag är rätt säker. Kan ha drömts ihop i efterhand i och för sig.

– Jag minns hur mobiltelefonerna tändes när det blev mörkt och allsången och ansiktena längst fram. Folk som dansade på läktarna. Kändes som alla ville väl och att alla kände varandra på nåt sätt.

Läs också: Nu har hon äntligen hittat en dejt till Håkan Hellström

Hur var dagarna efter Ullevi?

– Minns inte exakt, men jag gick absolut på moln. Dagen efter åkte vi ut i skärgården och spelade och jammade och käkade och hade det fint. Som en avrundning på vårt livs spelning dittills. Vi fortsatte festen, kan man säga. Sen började sommarn.

Ullevi kändes ju som en "en gång i livet-grej". Nu är du tillbaka för två kvällar, arenan är inte ny för dig längre. Hur tänker du kring det?

– Jag är ju mest van vid klubbar, det är på klubbar jag spelat i alla år, sen jag började. Så det här med Ullevi är faktiskt nytt för mig. Är tacksam för att jag får vara med om det. Ullevi känns inte byggd för oss att spela på. Det är världsstjärnornas arena. Ett slags jantesymbol nästan. Därför är det extra roligt att någon från Frölunda och bandet såklart som också är härifrån, att vi också får göra det. Och att så många vill komma dessutom.

Läs också: Hör Håkan repa inför Ullevispelningen

Man brukar ju prata om den här speciella magin som uppstår på ett fullsatt Ullevi – hur skulle du beskriva den?

– Ja verkligen, Ullevi krymper till ett litet rum. Det är läktarna som gör det, tror jag. Det blir mysigt på nåt konstigt sätt. 

Förra gången hade ni en hyfsat nyligen avslutad turné i ryggen innan Ullevi, den här gången är annorlunda. Hur påverkar det?

– Ingen aning. Det var därför vi spelade i New York. För att få bort eventuell rost. Vi brukar alltid göra nån liten spelning innan en turné startar för att komma igång. Men nån större startsträcka behövs inte längre. Musiken rinner i blodet sen femårsåldern då man började drömma om det.

– Men hjälp oss gärna på traven ändå. Vi har ingen arenaturné i staterna bakom oss. Bara pulserande hjärtan. Det här är allt för oss. Vi håller inte igen eller går på rutin. Allt ska ut de här två kvällarna.

Ni har repat i flera månader, hur går repen till, rent konkret?

– Vi har Inte repat hela tiden, men vi började lite i december förra året. Det går till så att jag visar de nya låtarna och presenterar nån slags idé om hur man skulle kunna lira dom. Sen tar de andra vid och så utvecklas låtarna åt endera hållet beroende på vad som får tårna att vicka. Alla hjälper till och det är som vilket band som helst. Polare som lirar bara. Men vi är rätt hårda mot låtarna. Vi ger inte upp förrän de låter riktigt bra. 

Vad är anledningen att ni kör på Ullevi igen istället för att göra en vanlig sommarturné?

– Det kändes skoj att ta upp tråden där den släpptes sist. Men jag visste inte hur stort intresset skulle vara. Så det var lite av en chansning.

De fyra nya låtarna, berätta gärna lite om bakgrunden.

– Jag vet inte om jag ska prata sönder dom. När verket är klart ska konstnären tiga, har jag läst nånstans. Så är det och låtarna får betyda vad man vill, allt och ingenting.

Brinner in the shit är en skön titel, vad menas?

– Jag diggar också Brinner in the shit. Och den brinner verkligen live. När vi har repat har den varit en av de roligaste att spela.

Just den låten lyfte enormt mycket under spelningarna i New York. Vad är det som gör sådant?

– Ja, versionerna på skivorna är ofta första utkast på låtarna. De går att göra på många sätt eller ta vidare åt andra håll. Så är det med alla låtar på epn och på plattorna. De låter ofta helt annorlunda live. Vissa grejer funkar bäst på skiva och live tar man ofta ut svängarna mer. Men det man gör live funkar inte alltid åt andra hållet, på skiva alltså. Man testar sig mycket fram för att hitta rätt känsla.

En hel del av de äldre låtarna som spelades i New York var omarbetade; exempelvis Ramlar och 2 steg från paradise. Är det sådant som testas fram under repen? Leker ni runt med alla låtar eller är det vissa låtar som ni känner behöver en omgång?

– Ja precis, oftast börjar det med att man har en ide om hur man kan leka vidare med grejerna. Så testar man och sen utvecklar man låtarna ihop och spelar sig fram till nåt nytt. Musikerna i bandet lägger till sin stil och sina idéer.

Den här bandpresentationen ni kör i Ramlar, det är rena rama soulfesten, eller hur?

– Ja, haha, "Sam and Dave"-stajl. 

Det fanns en tanke om att spela på Apollo theatre i New York, vad är din relation till den klassiska soulen?

– Stark, sett massa konserter från Apollo. James brown till exempel. Hade vart grymt att spela där, nästa gång kanske om det blir nån. När vi spelar live så hamnar vi ofta i det där gränslandet mellan rock och soul. Det var den musiken jag växte upp med. 

Du börjar känna igen en hel del ansikten längst fram på konserterna, hur skulle du beskriva din relation till publiken och till de mest hängivna fansen?

– Jag känner ju ingen egentligen, men jag träffar ofta på folk som diggar musiken och det är alltid roligt och intressant att höra vad det är för ena. I början tyckte jag lite synd om dom för jag förstod att de kunde få mycket skit för att de lyssnade på mig. I skolan och så. Men nu har de blivit så många att de äntligen lätt skulle kunna störta plågoandarna. Ibland vågar jag mig på att fråga hur de hittat mig. Det har varit lite olika, men jag har hört några gånger saker som 'genom min farsa eller morsa.'  Då blir jag alltid glad.

Många har ju alltid haft åsikter om din sångröst, men det känns verkligen som att du har ett annat i den numera, mer power. Vad tycker du själv?

– Jag har lärt mig en del genom åratal av vrålande på scenerna. Aldrig tagit en lektion i nånting haha. Det lilla jag har lärt mig har varit via plattor. Musik jag älskat. Och via ett brinnande inre.

Du återkommer ofta till att du vill att vi ska umgås över åldersgränserna och du har ofta sagt att du uppskattar äldre personer. Har det alltid varit så, att du gillat att hänga med äldre människor?

– Ja, äldre och barn är oftast de renaste personerna. Äldre orkar inte spela nåt spel längre och har sedan länge genomskådat alltihop. Barn är rena för att de inte hunnit smutsas ner av världen än. Däremellan är det problematiskt. Folk är trassliga och invecklade. Besatta av trender och föreställningar om hur de ska vara och bete sig. Precis när tonåren kom så förstod jag allt det där och ville bara hoppa över alltihop. Fort mot ålderdomen.

Du skojade senast på Ullevi om att din son kallade dig för Håkan Hellström – hur hanterar du att vara kändisen och rockstjärnan Håkan Hellström?

– Nja jag hanterar ingenting, jag går på bara. Folk behandlar mig som vem som helst. De vet väl att jag precis som alla andra har haft både flyt och oflyt. Ibland får man nåt tillrop. Typ 'hallå Håkan! Ses på Ullevi!' En gång ropade ett litet barn 'Hallå hasch-Håkan, hoppas att du ramlar!' Det var vid första skivan. Då kände jag att den här resan kanske borde avrundas av så snart som möjligt. Men nu vet jag att den bara fortsätter. Rakt in i kaklet.

Du har hyllat Isse Samies skivsamling, hur ser din egen ut? Är du en vinylmänniska eller är det Spotify som gäller?

– Både skivor och Spotify. Men vinylsamlande och sånt har jag aldrig hållit på med. Grymt med Spotify, att man kan få hem all musik. Hur skulle jag annars kunnat få höra Sommaräng med John Holm igen?

Många frågar mig hur mycket pengar får Håkan för att spela på Ullevi? Så hur mycket får du?

– Ingen aning! Men det brukar journalisterna vara bra på att ta reda på. Hör av er när ni vet, jag skulle gärna vilja veta.

Vad har du för inställning till pengar, är du ekonomiskt bortskämd?

– Japp, men fortfarande filosofiskt missnöjd.

Du blir ju också arbetsgivare till ganska många människor, hur ser du på det?

– Grymt! Men det här är inget företag. Det är ett rockband. 

Vad kan du berätta om skivan som ska komma i höst?

– Får återkomma till det, men den är precis klar! Kan knappt vänta tills den släpps.

Blir det en riktig turné i höst?

– Den som lever får se!

Tack för intervjun!

– Tusen tack, ses på Ullevi!