Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Får du hybris nu Håkan Hellström?

GP:s Johan Lindqvist stämde träff med Håkan på en parkbänk med utsikt över ett Göteborg som varit skådeplatsen för nästan allt han har skrivit och sjungit.

Håkan kommer flämtande upp för de branta trapporna till Skansen Kronan.

Vårsolen är blek och kraftlös den här dagen. Klarar inte riktigt av att värma göteborgarna. Håkan kontrar med tunna men dubbla jackor. Här uppe ser man stora delar av den centrala staden. Koppartaken bildar ett vackert lapptäcke att låta blicken gå vilse i. Masthuggskyrkan kräver plats med all sin kompakta tyngd, kranarna spretar med armarna nere i hamnen och längre bort syns Ullevis vågformade siluett.

Kommer krävas flås

Där ska Håkan spela i kväll. Det har sagts att han kommer att slå Bruce Springsteens publikrekord från 2012 på 66 561 personer.

Just nu kämpar Håkan dock för att hämta andan, få ner den rusande pulsen och han förklarar stönande att han ville testa konditionen genom att springa hela vägen från hemmet i Haga.

Det kommer att krävas bra flås på Ullevi i kväll. Scenen är stor och när de erfarna, internationella stjärnorna uppträder är det sedan länge självklart med syrgastuber i logen. Håkan, som fyllde fyrtio den 2 april i år, är dock yngre än de flesta och dessutom förste göteborgare att på egen hand fylla Ullevi sedan Ingmar Johansson boxades mot Eddie Machen i september 1958.

Jag ställer den kanske mest uppenbara frågan. Håkan skruvar på sig en smula.

Hur förbereder du dig, går det ens att förbereda sig?

– Här vill man ju haussa upp det, men egentligen är det samma förberedelser som vanligt. Den största skillnaden är väl att det är så mycket fler människor. Sedan har man ju möjlighet att göra andra saker rent visuellt när det är stora skärmar. Man kan brassa på mer, säger Håkan bara för att omedelbart bromsa sin egen tanke.

– Folk ska inte förvänta sig att det blir några rymdskepp eller raketer, ingen vajer som man glider på med en raketmotor fastspänd på ryggen. Jag tycker inte riktigt det passar mina låtar att komma från skyn på det viset. Jag borde snarare komma från underjorden, gräva mig upp ur gräsplanen med en gigantisk borr, säger han och skrattar lite.

Unik spelning på Ullevi

Själv har Håkan varit i publiken under fyra tidigare Ullevi-konserter. Han har sett Kent, Rolling Stones, AC/DC och Bruce Springsteen. Den sistnämnde under "regnkonserten” där himlen dränkte den väntande ståplatspubliken redan innan Springsteen hann in på scen. När det i vintras hölls presskonferens om att spelningen flyttats från Slottsskogsvallen till Ullevi konstaterade Håkan att Ullevi-publiken tycktes älska att sjunga med i låtar om New Jersey och ställen de flesta av dem inte ens varit på.

– Nu får man sjunga med i låtar som handlar om platser som man faktiskt antagligen varit på. Så det blir lite annorlunda för dem som kommer, sade Håkan då.

Just där finns nog en stor del av anledningarna till de höga förväntningarna inför Håkans konsert på Ullevi. Det är unikt att Sveriges störste artist står i sin hemstad på landets största arena och sjunger sånger om gator som bara finns några utsparkar bort. Håkans musik och hela hans artistpersona är så tätt sammanfogade med Göteborg att det inte längre går att se var det ena slutar och det andra börjar. Vasastan, Magasinsgatan, Avenyn och Gullbergs kaj. Alla platserna finns i sångerna. Själv har han spelat överallt. På gator och spårvagnar, på klubbar och i ishallar.

"Ullevikonserter är familjefester"

Så på sätt och vis tar han med sina sånger med sig hela staden, och alla vi som bor här, in på Ullevi och även om Håkan för en kväll blivit stadionartist finns en bit av kvällarna på Jazzhuset med även på Ullevi. Det är en gemensam berättelse om Håkan och hans publik som sammanfattas på Ullevi.

– Ullevikonserter är familjefester, det är så många generationer som går dit och det är något som alltid passat mig väldigt bra. Att inte vara i ett slutet system med ungdomar eller medelåders utan att alla är välkomna. Jag har alltid sett det som ett slags kvalitetsbevis. Att det inte är en gimmick, utan att det finns något universellt, funderar Håkan.

Det känns kanske avlägset nu, men när Håkan första gången tackade ja till Allsång på Skansen var det många som förvånades över att indiepojken från bångstyriga Broder Daniel valde att vara med i det folkligaste av sammanhang. Nu sitter vi på en lite undanskymd bänk som Håkan brukar slå sig ned på då och då för att vara med sig själv eller stämma av läget med någon kompis.

" Jag vill ta ställning och markera vad jag tycker"

När vi ses är det några veckor kvar till EU-valet och Håkan syns i kampanjen Höj rösten där artister och skådespelare uppmanar oss att delta i valet, lägga vår röst och ta ställning. På senaste plattan Det kommer aldrig va över för mig finns visserligen ett stråk av politik i någon av texterna, men det här är första gången han tar tydlig politisk ställning. Han är inte ensam, i samband med det så kallade supervalåret och ett mer polariserat politiskt klimat är det allt fler artister som engagerar sig i politiken.

– Jag tycker det är skitbra. Det är så hårda krafter där ute som gör att många känner sig triggade att ta ställning. I tjugoårsåldern struntade jag i att gå och rösta. Jag kommer ihåg att farsan sade till mig att inte kasta bort möjligheten att rösta och låta min röst bli hörd, att det inte spelade någon roll på vilket parti, bara jag röstade. På 90-talet fanns en uppgivenhet på grund av den stora arbetslösheten, alla gick på soc eller a-kassa men maskineriet fungerade liksom ändå. Nu har vi rasismen och en enorm segregation, säger Håkan.

– Jag vill ta ställning och markera vad jag tycker men jag känner också att musiken är en frizon som man ska kunna fylla med vad man vill; politik, kärlek, hat, avsky. En artist har inte skyldighet att ta ställning för det ena eller det andra, snarare tvärtom. Det fina med konsten är att man får vara fri. Sedan tror jag folk som lyssnat redan förstått var jag står och vad jag är för slags person.

Så vi återgår till musiken och till den kommande Ullevikvällen.

Allvarligt talat, du ska snart sjunga inför ett fullsatt Ullevi. Får du inte hybris?

– Herregud, jag är fyrtio år. Kan man få hybris när man är på väg att brytas ner? Hybris har man under uppbyggnadsfasen. Nu kan jag hur gravitationskraften fungerar, det vet man inte när man är sjutton, arton. Då tror man att det bara går uppåt, att man kan släppa iväg någonting som bara fortsätter iväg. Jag är bara glad att det här ska bli av, det ska bli roligt, men jag har ingen ambition att fortsätta på den här arenanivån. Det är lyckliga omständigheter som gör att det går bra.

Under turnén i vintras sade du flera gånger på scenen att det kändes som att det peakade nu, att det inte kunde blir större. Och nu väntar Ullevi.

– Jag vet egentligen inte vad man ska betrakta som en topp. Om det är hur bra en skiva är eller hur mycket folk som lyssnar på den. Det är två olika saker. Jag tänker väl att det här är en publikmässig topp. Den andra toppen når man väl egentligen varje gång man gör en skiva, då har man ju infriat sitt mål.

Det kan finnas något fint i att dala också, en del band har sina finaste stunder lite i skymundan.

– Javisst! Det är det som är det mäktiga med exempelvis Stones. Periodvis är de usla, men det är det man gillar. Alla toppar och dalar. Det är det som är så mäktigt, att man som band kan fortsätta igenom alla dem. Man är en rullande sten som bara fortsätter genom hög- och lågkonjunkturer.

Då spelar det inte så stor roll vilken scen man spelar på?

– Precis, jag gör aldrig skillnad på om det är femtio pers i publiken eller om där är många fler. Många av de riktigt stora upplevelser jag har haft när vi lirat är i någon ingenstans-stad inför en gubbe, hans hund och tre barn som hoppar hopprep. När jag hör det där första ackordet och känner hur Labbe dunkar igång bakom ryggen, jag skulle lika gärna kunna vara i soprummet eller på vilken scen som helst. Jag får alltid feeling. Det börjar svänga i tårna och sen bara sprider det sig i kroppen.

Det är samma känsla nu som när du var yngre?

– Jag undrar om inte musik är starkare nu. Jag tycker det. Man konserveras på något konstigt sätt i rockmusiken. Man tillåts bälga ur ungdomens källa i oändlighet. Det kan till och med kännas lite orättvist jämfört med de som har vanliga jobb. Jag får tacka min lyckliga stjärna. Jag har inte blivit förstenad utan går i gång minst lika mycket på sväng, melodier och texter som någonsin tidigare.

Alla som någon gång har varit på en Håkan-konsert vet nog vad han menar. Tårarna, kyssarna, inlevelsen och euforin är densamma nu som då. Skillnaden är att med tiden har låtarna fått en större träffyta både i Håkan själv och i hans publik. Livet och erfarenheterna, törnarna och topparna gör att musiken och orden slår an allt hårdare och djupare.

– Man sjunger trots allt om sig själv i varenda jävla rad. I olika skepnader förstås, men i alla fall. Så var det ju även med Taube. Trots alla sagor, påhitt och lögner var det alltid sig själv han sjöng om. En person som hittar på skrönor berättar ändå mycket som sig själv. Det finns där om man lyssnar. Konsten är en lögn som får en att se sanningen. För att uttrycka sig lite högtidligt, säger Håkan.

" Det går inte att anpassa sig efter den här tiden"

När man intervjuar Håkan rör sig svaren friktionsfritt mellan musiksnack, minnen och glimtar ur privatlivet som anekdoter om misslyckade pizzabeställningar och återkommande fotbollspass med sonen Sigge. ”Vi spelar varje vecka, det är så roligt och jag rycks med så lätt. Kan inte låta bli att finta bort några ungar och döna in bollen i mål.”

Pratar man med folk i hans närhet återkommer ofta åsikten att Håkan är mer eller mindre samma person som vid genombrottet. Han går i gång på samma grejer, pratar om samma saker. Så är det väl å andra sidan för de flesta av oss, vi bär med oss alla våra åldrar och trots allt som händer i livet, gott som ont, förblir vårt rotsystem och vår kärna oftast densamma.

– Man gräver alltid där man står, man är den man alltid har varit. Det går inte att anpassa sig efter den här tiden, det jag lyssnade på som tonåring är fortfarande det som jag berörs starkast av och använder mig av när jag skriver nya låtar. Så är det för alla. Jag tar med mig Jazzhuset och allt man hörde på nätterna där, det är så jag vill att musiken ska låta, menar Håkan.

Några veckor innan intervjun pratar jag med Veronica Maggio, som bjöd in Håkan som duettpartner i sin låt Hela huset. Veronica Maggio har liksom Håkan spelat på allt större arenor och menar att man lätt tappar i dynamik när man smäller på för att försöka nå ut i det stora rummet.

– Det var en bra synpunkt, jag har inte tänkt alls på det. Men jag tror att det jag gjort redan från början har varit anpassat till just Ullevi. Vissa låtar är ju arenalåtar, det är U2 och sådana band jag influerats av hela tiden. Vi har ju aldrig tänkt att låtarna ska spelas på en arena som Ullevi, men samtidigt har man försökt få låtarna att låta så stort som möjligt. Sen har man ändå knatat upp på den lilla svettiga klubbscenen och kört. Det här är första gången låtarna verkligen får lov att leka arena.

Ärligt talat, är du nervös?

– Nej, nej. Det är bara en positiv känsla. Folk frågar hela tiden om jag är nervös, men det är jag ju inte. Det kanske låter konstigt men jag känner att det här är som en vanlig spelning. Fast lite mer symboliskt laddad, det är ju Ullevi. Sedan vet man inte hur det kommer kännas när jag går ut och lirar, det återstår att se.

Vad händer efter Ullevi?

– Jag vet inte riktigt hur man ska gå vidare. Det är väl bara att fortsätta jobba på och hoppas på Lady luck. Som vanligt alltså. Jag har inga strategier men jag har mängder av idéer. Eller mängder och mängder. Jag har fyra idéer, saker jag skulle vilja göra. Eller tre. Eller kanske två. Egentligen är det väl bara en av dem som är riktigt konkret. Men jag har ändå lite svårt att välja. Det brukar falla sig ganska naturligt. Man kan inte riktigt bestämma sig innan, det blir som det blir.

Kanske är det din tur att göra den där skivan som inte alla älskar?

– Ha ha, ja kanske. Jag tycker att jag gjort den skivan varenda gång. Sedan kan det mest personliga visa sig vara personligt för många andra. Det är inga svåra saker som jag tycker om. Det är enkelt alltihop, man behöver inte känna till några särskilda koder. Det jag gör är till för alla. Man ska inte fundera för mycket på varför man når ut med sin musik, det är att pilla sig lite för mycket i naveln. Men på sätt och vis kan man ju säga att allt upprepas. Jag kommer fortsätta göra samma låt om och om och om igen, livet ut.