Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/6

En lite äldre Hellström

Håkan Hellström har spelat nästan överallt i stan. Den 12 april 2008 räknar han in även Scandinavium. Det blir den vanlige Hellström som står på scen. Bara lite krokigare, lite äldre, säger han.

Egentligen var det meningen att konserten skulle ha varit i Lisebergshallen, redan inmutad Hellström-mark. Men där var fullbokat för handboll och plötsligt skulle Håkan Hellström spela i Scandinavium. Hemmasonen i den stora isladan som annars är reserverad för utländska storstjärnor.

– Jag har förstått att folk förväntar sig något annorlunda eller extra. Men det blir en vanlig klubbspelning. Eller självklart inte. Det är ju Scandinavium! Så vi kommer ju skita på oss när vi ska gå in, skrattar Håkan Hellström och fortsätter:
– Men vi kan ändå inte göra något annat än det vi brukar göra. Jag har ingen Depeche Mode- eller Kent-stab som sitter och skjuter med lasergevär och fixar en snygg show. Jag gör allt själv. Ska jag ha någon film bakom scenen får jag gå ut med handkameran jag köpte på Heathrow som julklapp till min tjej och filma lite på stan, säger Håkan Hellström med ett leende.

"Det är en hel del Nationalteatern-rock 'n' roll"

Vi står i ett hotellrum i centrala Göteborg. Håkan Hellström pekar ut ställen där han har spelat och på kommande albumet Försent för edelweiss förstärker han sin position som Göteborgsskildrare. Men inte bara det. Han har gått vidare från indiepop och sambaexcesser till hetsigt krängande, nästintill självsvängande rock 'n' roll och blödande trashankssoul.

– Det är en hel del Nationalteatern-rock 'n' roll och Exile on main street-sväng. Pianot som percussionsintrument. Ofta använder man pianot för att bygga upp något pompöst. Men jag sa till David Nyström, pianisten, att det var han som var trummisen i bandet, the conga-man ... och så körde vi. Man ska känna att det kokar, att det är blod i musiken. Att det lever för fullt. Då händer det något i rummet när man lyssnar, menar Håkan Hellström.

– Det finns så mycket att säga om det här, hur vi har gjort skivan, att jag blir helt blockerad. Jag måste sluta prata, jag får ingen luft till hjärnan, säger han till slut, stönar leende och tar en kaffepaus.

"Man tappar lite av sin blåögdhet"

Hellström förklarar sedan hur han hetsar och släpper lös musikerna under själva inspelningarna. Säger att man satte nio av tolv låtar på bara tre dagar. Det är sedan, i mixningen, han blir pedantisk. Och innan. När låtarna skrivs. Orden är viktiga. Samtidigt har han höjt blicken och börjat skriva om annat än bara sina egna känslor och upplevelser. I samband med att trettiostrecket passerats så har perspektiven förskjutits en smula.

– Man tror att man har koll på vilka som är ens vänner och man tror att det alltid ska vara så, men så upptäcker man att de också är utbytbara. Precis som allt annat. Precis som en själv. Det påverkar såklart. Man tappar lite av sin blåögdhet. Man ändrar fokus. En del får barn, andra tröttnar helt enkelt på sig själva. Båda dom sakerna har väl drabbat mig. Jag har varit ganska trött på mig själv länge, men det är först nu jag ledsnat ordentligt. Men jag känner inget behov längre att skriva av mig mina egna känslor. Numera försöker jag bara göra något som är vackert.

Den här gången hittade han fröet till det vackra dubbelvikt i en gränd i Brasilien. Drömmen om en resa till Sydamerika, närd av bland annat Evert Taubes visor, väcktes redan i ettan på gymnasiet men blev inte verklighet förrän Håkan träffade sin Natalie. Nu tog de båda den fullt ut och var borta i tre månader tillsammans med sin lille son.

– Hade jag kommit iväg direkt efter gymnasiet hade det blivit charterresa och jag hade varit råpackad i två veckor och kommit hem med en nersmutsad dröm. Nu luffade vi runt ute på landsbygden och fick de där drömda rytmerna rakt i ansiktet, berättar han.

"Då är det någonting mer som sätts igång"

Tanken var att bara vila och landa. Vara tillsammans. Men gitarren var med och alla intryck satte igång låtskrivandet.

– När man står magsjuk på en toalett utan spolfunktion med kackerlackorna springande över fötterna, för att sedan rusa ut i gränden och göra det som måste göras, då är det någonting mer som sätts igång. Den kreativa switchen slås på och när magen väl lugnade sig var det bara att tömma ut låtarna också. Det som skulle vara avkoppling blev en hel skiva, berättar han.

Håkan Hellström pratar länge och väl om den där Brasilien-resan. Visst längtade han hem, men efter en tid infann sig den där andra dimensionen som smyger sig på när man är borta lite längre. Det var inte bara det att han slapp bli igenkänd. När han väl träffade på några svenskar kändes det konstigt att de faktiskt undrade om han var han den där som sjöng.

– Jag hade tappat den identiteten för en stund. En skön känsla, menar Håkan Hellström som också njöt av att verkligen släppa taget och ge efter för den rastlösa eskapismen och längtan efter äventyr och främmande hamnar som finns i flera av hans sånger. Samtidigt tycker han mer och mer om att underkasta sig rutiner. Att ta sig an dagen. Ha en vardag. Med allt vad det innebär som småbarnsförälder.

"Jag blev helt knäpp när det fanns alla möjligheter i livet"

– Jag har upptäckt att jag verkligen gillar rutiner. Jag trivs faktiskt oroväckande bra av ett leva schemalagt. Jag blir lyckligare av det. Jag blev helt knäpp när det fanns alla möjligheter i livet. Jag såg hur alla vägar låg öppna, men så blev ingenting egentligen av. Oerhört frustrerande. Men det kanske inte behöver vara en konflikt mellan äventyrslängtan och det inrutade livet. Jag har båda de behoven. Det har nog alla. Mer eller mindre.

Till sist. När kaffet har kallnat och Håkan Hellström pratat sig fortsatt het om både Brasilien och nya skivan och berättat att han tittar på Melodifestivalen även om han tycker att fenomenet är både sorgligt och lite rörande. Då kommer vi fram till den oerhörda storm av aggression som flödade på Göteborgs-Postens hemsida när läsarna tyckte till om honom för ett tag sedan. Det var många, många hårda ord och Håkan Hellström har funderat på var all den där ilskan kommer från.

– Det är enbart killar som skriver sådana saker på forum. Jag kan bara se det som att jag utgör ett hot för dem. Att de tycker att jag har tagit tjejernas uppmärksamhet. De är avundsjuka helt enkelt, "fan tjejerna gillar den där Håkan mer än mig, jag hatar honom, han kan ju inte ens sjunga ..." Och så skriver dom. Det är grabbhalvor som håller på med det där. Samtidigt är det grymt att musiken kan väcka så starka känslor. Och jag tror faktiskt att för en del skulle inte musiken betyda lika mycket om det inte samtidigt fanns några som avskydde den. Jag känner igen den sprängkraften, även om jag inte kan bli så provocerad själv längre. Men det är lustigt att det måste vara jag, jag skulle gärna vara den där mellanmjölksartisten ibland. Tänk att få vara Per Gessle, inte uppröra någon.

Han lägger handflatorna mot knäna. Tar sats. Avslutar.
- Det viktigaste för mig är ändå alltid de människor som står framme vid scenen, som skickar mig långa brev. De andra, de som skriver på de där forumen kan faktiskt dra åt helvete. Så enkelt är det.