Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Med Syndavittnet kopplar Mattias Hagberg grepp om två av mänsklighetens stora idékomplex, kristendomen och kommunismen, skriver Stefan Eklund.

Här krockar fördömande kristendom med förtryckande stalinism

I Syndavittnet kopplar Mattias Hagberg grepp om två av mänsklighetens stora idékomplex, kristendomen och kommunismen. Stefan Eklund har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Bok

Roman
Mattias Hagberg
Syndavittnet
Atlas

Idéromanen är en svår genre. Det schematiska och övertydliga lurar alltid runt hörnet om inte författaren vågar släppa in det komplexa och motsägelsefulla, ja, mänskliga, i sina romangestalter.
Mattias Hagbergs tredje roman, Syndavittnet, är en idéroman. Här krockar en fördömande luthersk kristendom med en förtryckande stalinism. Men Mattias Hagberg lyckas också med gestaltningen. Vi får möta människor som fascinerar, som bär på gåtor bortom sin blinda tro.

Gastkramande skildring


Det börjar med att Stalin dör, 1953. Romanens huvudperson, en äldre kvinna långt ner i den sovjetiska byråkratiska rangordningen, deltar tvehågset i den snabbt utlysta landssorgen. Hon har en speciell bakgrund. Och med den öppnas ett annat tidsspår i texten. Då befinner vi oss med kvinnan på en avlägsen ö i Norra ishavet. Året är 1917. Tsardömet i Ryssland vacklar, första världskriget pågår. På ön härskar prästen Sakarias över en församling av luttrade fiskarfamiljer, i en evig kamp mot kylan och det kalla stormiga havet. Kvinnan är ung och piga hos Sakarias. Hon delar hans benhårda övertygelse och betjänar honom underdånigt. Till slut når den ryska revolutionen även den lilla ön och befolkningen vänder sig mot Sakarias och vi får följa hans fall. Det är en gastkramande skildring av en kompromisslöst troende mans undergång. Kvinnan, pigan, hamnar i Sovjetunionen på ett brutalt omskolningsläger som ska göra henne till en renlärig kommunist.

Kristendomen och kommunismen


Mattias Hagberg är intresserad av de stora idéströmningarna i vår västerländska civilisation. Det har han visat med sina tidigare två romaner, de besläktade Rekviem för en vanskapt (2012) och De användbara (2015) som rörde sig kring 1900-talets rasbiologiska längtan efter renhet. Vi ska heller inte glömma att han var mannen som med sin artikelserie i DN för en tid sedan, om liberala tidningars (bland annat GP) högervridning, skapade en hetsig debatt på svenska kultur- och ledarsidor.
Med Syndavittnet kopplar han grepp om två av mänsklighetens stora idékomplex, kristendomen och kommunismen. Han gör det med hjälp av två människor som kan sägas representera olika sidor av dessa utopiska lärors hierarki; ledaren, Sakarias, och folket, pigan. Eller med ett kristet språkbruk: Herden och fåret.
Det är en svart bild av kristendomen som Hagberg målar upp. Sakarias är inlåst i sin bibelläsning. Han skyr det mänskliga. Kvinnan söker sin plats i den ordning som påbjuds. Hon har förstått ”vilken enorm styrka som bor i tron, i den blinda övertygelsen. Detta att fullständigt ge upp sig själv.” Ställd inför stalinismens krav på lydnad intar hon samma hållning.

Ett nytt liv


Men ju längre romanen framskrider – Hagbergs prosa är effektiv och sparsmakad, lätt att slukas upp av – hittar vi in bakom de endimensionella trosbekännelserna. I de kvarlämnade anteckningarna av Sakarias som kvinnan till slut vågar läsa ser vi en annan man, driven av tvivel, kärlekslängtan och en undangömd synd. Kvinnan själv får ett nytt liv genom att skriva ner sin historia. När hon avsäger sig sin tro finner hon en frihet i orden. 
Det är en fin bild av språkets kraft som en väg, kanske den enda, ut ur alla utopiers förtryck.
Fotnot: Mattias Hagberg är medarbetare i GP. Hans bok gästrecenseras därför av Stefan Eklund, chefredaktör på Borås Tidning.