Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Längst upp till vänster: Olof Landström från Mitt bland stjärnor, Bredvid: Eva Lindströms Musse. Under: Marit Törnqvists Fabians fest. Till höger: Ida Sundin Asps Idag vet jag inte vem jag är-

Här finns en framtida barnboksklassiker!

Sara Arvidsson bläddrar i fyra av vårens bilderböcker och hittar en bok som kan bli en framtida klassiker.

Hans öron är tunna som pannkakor, och de smattrar som vimplar i vinden. Eva Lindströms nya bok Musse rymmer många minnesvärda beskrivningar av en tjock gammal hund. Berättarjaget är hans promenadvakt – ett kärleksfullt barn med käcka hårtofsar och vit ryggsäck. Handlingen är mycket vardagsnära och enkel, nästan minimalistisk: de två tar en långsam tur genom närområdet en helt vanlig dag.  Kumpanerna sitter i en park och äter leverpastejmackor, blir förbisprungna av en folkgrupp, kämpar på i den ihållande blåsten – något mer händer egentligen inte och Musse förblir alltigenom en trög jycke. Ändå är intrigen storartad i all sin förtätade litenhet. 

Veteranen Lindström – vars böcker har blivit Augustprisnominerade tio gånger – står för både text och bild. Illustrationerna är lite skissartade, med mjölkiga fält i grått, grönt och orange. Den spartanska karaktäristiken kan liknas vid den man finner i konstnären Jockum Nordströms Sailor och Pekka- trilogi, fast Lindströms illustrationer är betydligt lugnare. 
Hennes produktion påminner också en del om Rita Lundqvists konst. Deras bilder har många beröringspunkter: reducerade miljöer, mättade kulörer och späda gestalter som rör sig viktlöst över platta ytor. Den väsentliga skillnaden ligger dock i hur historierna gestaltas och vem de vänder sig till. Lundqvists bisarra och ibland obehagliga målningar riktar sig främst till en vuxen publik medan Lindströms produktion framförallt vänder sig till barn, även om den givetvis kan appellera till människor i alla åldrar. 
Jag blir rörd. Det sista uppslaget – där endast Musses långa nos och ögon skymtar i ett fönster, när han längtande följer den lilla hundvaktens steg – hade lätt kunnat bli patetisk men blir i stället bokens höjdpunkt. Det makliga tempot framhäver de små stunderna som riskerar att negligeras om hastigheten skruvas upp. 

Till skillnad från Lindström som låter handlingen utspela sig i en begränsad stadsdel och under högst ett par timmar sträcker Mitt bland stjärnor, med text av Lotta Olsson och teckningar av Olof Landström, inte bara ut sig på jorden utan flyger även ut i rymden, i en oändlighet av tid. Vi kastas in någonstans i begynnelsens början när allt vi kallar verklighet startade, och det är en härligt flummig och poetisk skapelseberättelse. Någon gud syns inte till däremot ett par dinosaurer och andra djur. Bilderna pendlar mellan mikro- och makroperspektiv – från fostrets ursprungliga kärna, myrornas stacksamhälle, den flugomsusade komockan på ängen till den oöverskådliga stjärnhimlen och allt ofantligt vi önskar veta mer om.

Landströms teckningar är harmoniska och lena, och färgen sveper över pappersarken på ett sätt som matchar den fria handlingen. Den pedagogiska metodiken anas i bakgrunden samtidigt som den kamoufleras av en sinnrik New age-känsla. 

En relativt traditionell genre inom barnbokslitteraturen är metaberättelsen, där handlingen skiktas och läsaren leds in i olika analoga rum.  Marit Törnqvists Fabians fest är ett briljant exempel på detta, där en pojke och hans mamma fantiserar om ett kalas sprängfyllt med elefanter, superstora tårtor och godisfyllda träd strax före läggdags. Törnqvists illustrationer har tidigare figurerat i några av Astrid Lindgrens böcker och de har en ganska prunkande stil. Vissa likheter med den isländska konstnären Errós överdådiga panoramor spåras, även om de innehållsmässigt skiljer sig mycket åt.  

Några av bokens uppslag kan dessutom vikas ut, vilket bidrar till interaktivitet och gör historien mer lekfull. Jag skulle inte beskriva Törnqvists bildberättande som särskilt nyskapande men det har en medryckande kvalitet som visar sig svår att motstå.

Barnboksillustrationer brukar inte betraktas som konst, utan snarare som ett komplement till det skrivna ordet. Men gränsdragningen är inte alltid så lätt att precisera, och en del arbeten har kommit att omvärderas i efterhand, om de inte redan från början hade konstnärlig status som följd av att de skapades av erkända konstnärer. Ett exempel på det senare är Ivar Arosenius teckningar i klassikern Kattresan (1909), som omnämns som en central del av hans konstnärskap eller Elsa Beskows detaljerade verk som hedrades med en utställning på Nordiska Akvarellmuseet 2009.  För att inte glömma Tove Jansson, vars bildskatt saknar motstycke och verkar sprungen ur en magisk dimension.  

När jag bläddrar i vårens nya barnböcker letar jag efter element jag inte har sett förut, något som frigör bilderna lite från den instrumentella aspekten och samspelar med tiden vi lever i nu. Ida Sundin Asps Idag vet jag inte vem jag är är just en sådan gränsöverskridande bok. I den skildras en glömsk, troligen dement, morfar som vaknar upp i sin säng en morgon och inte har en aning om någonting.

Det är ett annorlunda och ömsint porträtt av en representant från en äldre generation, som antagligen aldrig hade författats för femtio år sedan när den hierarkiska familjesynen ännu levde kvar. Figurerna är därtill påfallande androgyna – morfaderns gråa hår är klippt i en mjuk pagefrisyr och hans kropp har virats in i en voluminös jacka, som mest av allt liknar en blå fuskpäls.

Hans barnbarn får agera guide och visa honom vägen, i en såväl bekant som främmande terräng. Målningarna är remarkabla: de drar åt Matisse-hållet, med mycket organisk växtlighet, och deras glättiga färgkombinationer kontrasterar tvärt mot det vemodiga innehållet. Här ryms också en alternativ läsning som kommenterar nyfikenhetens relevans i stort; att man aldrig bör upphöra att skåda sin omvärld med nya ögon. 

Det är otroligt svårt att förutspå framtida klassiker i barnbokssammanhang, men om jag får välja är Sundin Asps bok en av dem.