Det är dimmig förmiddag på Manhattan. Runt skyskrapornas fötter sicksackar hundratals människor. Alla skyndar. Det är måndag efter helgen med stort H. Dubbel-H. Som i Håkan Hellström. De två spelningarna på Gramercy Theatre är över.
– Det var så häftigt att spela nära publiken igen. Svettigt och intimt, säger Stefan Sporsén när vi satt oss i tunnelbanevagnen under Times Square.
– Efter sista låten öppnade de dörrarna bakom scen. Vi såg gula taxibilar köra förbi och hörde polissirener. Då fick jag känslan: vi är verkligen inte hemma. Fast när det kom till publiken hade vi lika gärna kunnat befinna oss på en klubb i Göteborg.
"Han ville ha trumpet på"
1989. Då ser Stefan Sporsén New York för första gången. Via bekanta har han fått tips från trumpetaren i bandet Blood, Sweat & Tears, som säger jag har testat alla trumpeter på marknaden och den bästa är Jerome Callet instrument Soloist. Taget. Stefan spelar på trumpeten i 20 år tills munstyckena slitits ut flera gånger om. För bara ett år sedan fick han den senaste modellen levererad till sig. "New York Soloist".
– Jerome kallar den för sitt mästerverk. Han köpte in alla bra trumpeter från 40-talet och framåt, forskade på vad som gjort dem bra och satte ihop sin egen.
Vagnen bromsar in.
– South Ferry? Follow me! ropar en vakt på högljudd amerikanska.
Måsarnas skrik brottas med båtmotorernas. Med ögonen stängda är vi på Älvsnabben. Med ögonen öppna tillbaka i filmkulissen. Genom saltstänkta fönster ser vi frihetsgudinnans stolta hållning med näven rakt upp i den mjölkiga skyn.
Du har varit med sedan start. Minns du första träffen med Håkan?
– Ja, tydligt. Han ville ha trumpet på Jag var bara inte gjord för dessa dar, och vi blev ihop-parade av producenten Mattias Glavå.
Hade ni setts tidigare?
– Bara i nån bil, nån natt i Hultsfred. Men vi gillade varann direkt och det blev mer trumpet på plattan än planerat.
Efter releasefesten på Jazzhuset i samband med släppet av Känn ingen sorg för mig Göteborg, bjöd Håkan in Stefan att hänga med på turnén som började i övermorgon.
– 25 spelningar, vi repar i morgon! sa han. Vi sågs på lunchen på Isses (Håkans A&R) kontor och repade i en halvtimme. Nästa dag lyssnade jag igenom låtarna i bussen ner till Malmö.
Men du kände dig trygg?
– Inte alls. Men det är vad jag gillar med Håkan, som är likadan nu. Han säger bara kör. Det är därför LaGaylia får stå på scen i dag och göra sin grej. Håkan älskar det. Det är modigt. Han var ju en hajpad kille på sin debutkonsert.
Hur gick det då?
– Jag fuskade mig igenom spelningen fullständigt men tidningarna älskade trumpeten, skrattar han.
Många av Stefans tidigare kollegor reagerade när debuten släpptes. Hur kan du spela med Håkan? frågade omgivningen, som tyckte det lät falskt och otajt.
– För vissa handlar musik inte om vilka känslor du förmedlar, utan om att sjunga så prydligt som möjligt. De ser musik som en sport. Den synen har aldrig tilltalat mig. Det handlar om att gå in här, säger han och lägger handen på bröstet.
– Jag älskar att Håkan inte bromsar. Jag fick spela jazztrumpet i hans indieband. Alla genrer har ramar, även indie. Vissa tycker inte att man kan vara med i Allsång eller vara glad på scen. Håkan har inte de murarna. Han tar intryck från punk, soul, jazz, rock och snor till och med ogenerat från låtar för att han gillar musik. Han säger såhär har jag blivit till och klämmer in allt utan fördomar. Det tillsammans med en stark text.
"Det var nåt slags kändis-inneställe. Inte riktigt vår grej"
Staten Island är en andningspaus. Utanför taxifönstren passerar gulliga hus med välfriserade trädgårdar. Vi tittar på ett Youtube-klipp från konserthelgen. I filmen tittar Håkan ned på sin arm under Det kommer aldrig va över för mig och visar sedan upp sin gåshud för publiken. För ett ögonblick är vi tillbaka i euforin och svetten på teatern.
Stefan plockar upp ett exemplar av Rolling Stone ur fickan bakom taxiförarsätet och berättar om efterfesten.
– Det var nåt slags kändis-inneställe. Inte riktigt vår grej. Håkan gick ut och åt med sin fru istället. Han var vrålhungrig efter att ha kört på i över två timmar. Vi hade missat att äta innan.
Jerome Callets källare är tapetserad med trumpetare. Han har träffat alla, enligt Stefan. På borden ligger högar med kassetter bredvid ett apotek med vitaminer.
86-åringen är full av funny stories. De handlar om elever, vänner och legender, och avlöser varandra. Det gör även visdomsorden. Stefan spelar och Jerome coachar.
– Too loud! Don’t force it! Air is your enemy!
Istället för noter ställer han fram en skiss på käkens muskulatur. Vi hör om fysikens lagar. På väggen sitter ett brev från en lungdoktor upptejpat. Stefan läser högt, only breathe as much air as you would if you were sleeping. It’s hard when one is used to the old school-technique, och nickar. Han är, tillsammans med Simon Ljungman, den enda i bandet som är klassiskt skolad.
– You play with a rock band? undrar en förvånad Jerome.
– Yeah, I play the piano there as well, svarar Stefan.
– That makes you more valuable.
– Yeah yeah. He can’t fire me.
Vi skrattar. Går sedan ut i trädgården. Gräset är tio nyanser grönare än det på Manhattan och akustiken är en annan. Stefan spelar utan att avbrytas.
– Det gav jättemycket, säger han i bilen tillbaka mot färjeläget. Nu ska jag hem och öva.
Det gäller att bemästra tekniken och ha muskler i läpparna för att orka med.
Är du någonsin nervös inför en spelning?
– Nej, mer fokuserad. Jag tänker att nu har vi någonting vi ska genomföra och en massa fina saker vi har förberett. Nu gäller det att vara lyhörd men också att ha jäkligt kul. Det är det sista vi säger till varann innan vi går ut på scen.
Är ni förberedda inför Ullevi efter den här helgen?
– Absolut. Det kommer bli längre, större, bättre. Håkan hörde av sig sent igår kväll med idéer. Såna sms kan man få när som helst. Ibland på tidiga lördagsmorgnar när man egentligen borde sova.
Frihetsgudinnan står kvar i sin krampaktiga pose. Måsarna och båtmotorerna inleder rond två i brottningsmatchen om ljudrummet. Om några timmar går planet över Atlanten till en annan dimmig stad och arena.
