Håkan Hellströms resa är lång. I ena änden springer han över Lisebergshallens scen, likt ett stissigt barn på julafton, iklädd sjömanskostym och dåligt självförtroende. I andra änden moonwalkar han över hemstadens största arena med fullt fokus och rak rygg. Självsäkerheten har utplånat skavankerna. I kväll spelar han fotgitarr åt Simon Ljungman och bevisar att han visst kan sjunga.
”Vad är New York mot Gbg?” frågade huvudpersonen på Instagram. Jag undrar samma sak. Även om kanske 80 procent av alla besökare i New York och Berlin var göteborgare (tydligt på flygen dit) var det inte samma sak där, som när vi nu hyllar våra platser och gator precis bredvid dem.
Snöbollseffekten har gjort Rullande åska vild. Omöjlig att tygla. Håkan tar segerrundor på peacewalken. Vi kärleksbombar honom. Han är vår. Mer ikonisk än Poseidon, Gustav Adolf eller vem som helst av de där gubbarna. Trots det, eller kanske på grund av, är förväntningarna skyhöga. Vi behöver någonting som urskiljer kvällens konsert från de tidigare Ullevispelningarna.
För varje släpp har en ny skara beundrare värvats till Håkans fan club. I kväll är alla samlade. Tonåringarna, pensionärerna. Min mamma och pappa, som jag tvingat hit för att de äntligen ska fatta grejen, och de där personerna som mobbade mig och min bästis när vi iklädda mörkblå converse (på grund av Känn ingen sorg-omslaget, vad annars?) tragglade Kom igen Lena-ackord på musikklasserna i åttonde klass. Allt är förlåtet i kväll.
Ullevipubliken är lättflirtad. År 2017 handlar det inte bara om artisten Håkan Hellström utan om vad han skapar mellan oss. När nästan 65 000 personer skriker att man faktiskt måste dö några gånger innan man kan leva, känns livet lite lättare.
Raden ”Stockholm blir aldrig min stad” blir uppbackad med råge i en fenomenal version av Jag har varit i alla städer och i Valborg blir vi enda stor, ödmjuk mobb, där alla vill vara idioter så att ”du kan lägga din hand i min”. Överblommade Azaleadalen slår ut på nytt.
Ramlar exploderar. 17 år har gått och låten har blivit symbol för ett slags ohämmat dunka-i-ryggen-festande. Den har fått egna vingar, trasats sönder och blivit lika brötig som White Stripes Seven Nation Army. När introt drar igång blir folk som tokiga, i vanlig ordning. Kör oss vart du vill så fort du kan, Håkan. Vi är tusentals som vill sitta i bilen med dig. Men jag stannar nog här i kväll.
Vi bjuds på en del repriser. Mellansnacken är slitna, och versioner av låtar som En vän med en bil skiljer sig knappast från tidigare konserter. De biter inte. Men det spelar liksom ingen roll. Vad bandet framkallar från scen är oslagbart. I låtar som Brännö serenad bevisar Håkan att det fortfarande finns äkthet i musiken, nånstans i den karusell han befinner sig i. Hungern efter Håkans ord är omättlig. Han gestaltar de tidlösa krigen vi för med oss själva och omvärlden.
Vi håller andan i väntan på gästerna. Precis som på Stadion, lyfter First Aid Kit konserten med sina gästspel på 13 och bästa Rockenroll, blåa ögon. Ola Salos Calleth you, cometh I är varm och Eva Dahlgren gör ett fint framträdande i Det tog så lång tid att bli ung. Men det är inte utan att jag saknar någonting. Hoppet om Henrik Berggren på scen dör nångång när Otto knows remixen av Din tid kommer fyller arenan.
Hemmakärleken peakar i Känn ingen sorg för mig Göteborg. Den når högre än alla skyskrapor på hela Manhattan, staplade på varandra. När vi ändå är däruppe bland molnen så ska mamma Christina göra ett rörande gästande i Mind Games-gungande Du är snart där. Håkan hälsar sedan farväl med färgglada fyrverkerier, regn och ja, åska.