Här är GP Kulturs nya frågespalt: Fråga poeten

LÄS MER:Poeten och psykologen Ukon öppnar frågespalt i GP

Fråga:

”Jag har en fråga om humor. Min pappa brukar dra ordvitsar och jag har tänkt på hur likt det ibland är poesi. Vad är egentligen relationen mellan poesi och ordvitsar?”

Svar:

– Är du här på bensinmacken igen?

– Ja, tvångstankar.

Den ordvitsen, fabricerad av Victor Estby, har jag flinat åt hela vintern. Den bygger som synes på dubbeltydigheten i ordet ”tvångstankar” och jobbar på samma sätt som många dikter, det vill säga använder sig av ords flertydighet – en av ofantligt många saker som förenar poesi och vitsar.

Någonting som däremot skiljer dikt från vits är att i poesi är det oroliga förutsättning för det roliga. Den poet som för uppenbart anstränger sig för att vara entydigt komisk förstör sitt poetiska utgångsläge och riskerar att hamna i den roliga poetens mardrömsposition: stand up-komikerns. Bättre då att låta diktens humor puttra i bakgrunden, låta det komiska glida in liksom från sidan. Ja, just så är det: poesi äger egentligen vitsens alla egenskaper, den arbetar med samma metoder och språkliga strategier; poesi är exakt samma sak som humor – minus själva humorn.

Men en vitsande poesi kan liksom en poetisk vits givetvis arbeta på oändligt många fler sätt än med flertydigheter. Vad, kan vi undra, består egentligen det komiska i den här raden av Jörgen Lind: ”Det går en bro över floden. En bro över floden till andra sidan bron.” Tja, rimligtvis det redundanta, alltså överskottsinformationen, i att en bro går från en sida bron till den andra sidan bron. Ofattbart kul faktiskt när man låter diktraden sjunka in. Pröva själv och läs den några gånger! Och när Hanna Rajs Lara i sin debut drastiskt skriver ”måste fråga axel varför / vi skrev en låt om finland” utgår det komiska i raden ifrån en förutsatt minnesförlust (förmodligen som en följd av hårt festande) och det för diktsamlingen helt oväntade ordet Finland. Nå, ni märker själva: något ytterligare som vitsen och dikten har gemensamt är att de ytterst sällan – som jag just gjorde! – vinner på att bli förklarade. För dikten liksom för poesin gäller: antingen fattar man eller så fattar man inte.

Här är några fler exempel på poetiska enradsroligheter som tveklöst har sin botten i det oroliga: ”Vad har överlevt historien paj har överlevt.” (Linn Hansén), ”Leken heter ingenting gick sönder” (Mara Lee), ”I ett hus finns dubbelt så många ingångar som utgångar, och det brinner på sextonde våningen” (Naima Chahboun), ”En halv häst / Varför är det bara en halv häst?” (Lina Ekdahl), ”handskar av snö är en annan tragedi” (Judith Kiros), ”jag vill ha benzo / jag har aldrig tagit det / men det är väl nåt som / folk som mår piss säger” (Nachla Libre).

För att inte tala om det härligt egenmäktiga i Gunnar D Hanssons diktsamlingstitel ”Förlusten av Norge”. Eller skoskavet i det som blev Björner Torssons sista diktsamling ”Vara sten i sin sko”.

Ett annat trick för kul dikt är att dikta så (avsiktligt) uselt att det blir bra, som när Isabella Nilsson skriver: ”Allting kan gå itu men mitt hjärta kan gå i tusenfotingen skor.” Lika obegripligt på ett skojigt sätt är det när Lars Mikael Raattamaa skriver en dikt om Trotskij men extremt otippat låter dikten få titeln ”Alexandra Kollontaj”! Just det greppet – att helt enkelt oväntat säga fel – påminner för övrigt om ett av mitt livs mest poetiska och roligaste ögonblick, när min yngste och då treårige son pekade på en katt och sa vov – vi kiknade tillsammans av skratt, samtidigt som jag på sätt och vis grät av lycka över att jag förstod att han hade tillägnat sig vitsandets konst.

Ty humor är, som alla vet, en allvarlig historia men i poesin är den helt enkelt ännu allvarligare; skrattet ligger närmare gråten och vreden. Ja, så nära att Malte Persson kan skriva: ”vissa dikter var så roliga / att vi aldrig kunde sluta gråta”.

Ulf Karl Olov Nilsson