Jag har högt ställda krav på Leif GW Persson. Det beror på att jag tillhör hans månghövdade skara fans.
Veckans brott följer jag slaviskt. Camilla Kvartoft är en utmärkt programledare som oftast lyckas balansera sin något avige kollega. Tillsammans har de skapat många fina tv-stunder och även lyckats väva in viss folkbildning i underhållningen.
Veckans brott-säsongen är dock relativt kort och lämnar Leif GW Persson understimulerad, så förklarar han det själv i intervjuer, så i höstas lät han sig övertalas av TV4 att göra GW:s mord, där han går igenom sex svenska mordfall som intresserar honom.
LÄS MER:GW tar upp gamla fall i ny tv-serie
LÄS MER:GW:s mord drog miljonpublik
Jag tror nog att TV4 även skramlade med en generöst tilltagen påse pengar. Leif GW Persson brukar säga att arbetargrabben och revanschisten inom honom inte kan hejda sig när det kommer till att samla pengar på hög. Leif GW Persson har i dag råd att tacka nej. Och i det här fallet tycker jag att han borde ha gjort det.
På TV4 jublar såklart cheferna. Mord säljer. Mord med Leif GW säljer något alldeles oerhört. Redan morgonen efter premiären skickades ett lyckligt pressmeddelande ut om lysande tittarsiffror. Det gör fortfarande inte GW:s mord till ett bra tv-program.
Det vilar något trött och lite fattigt över produktionen. True crime-vågen har visat att det finns många gamla mordfall därute som är väl värda att försöka kasta nytt ljus över. Att då i premiären ta upp det redan extremt omskrivna mordet på Linda Chen, som är mindre än tio år gammalt och därtill ses som "polisiärt uppklarat" utan att någon kunnat dömas för dådet, tillför inget nytt.
Vad får vi se? Jo, Leif GW Persson som sitter i halvskugga och lägger ut texten om hur han tror att Linda Chens fästman ströp henne till döds, samtidigt som det visas väldigt explicita dramatiseringar (bilden av en naken, jordig fot som skakar i dödskamp är svår att glömma), allt kryddat med stämningsskapande musik.
Det finns alltså inga bevis för att det gick till på det här viset. Det är minst sagt magstarkt att sända den här typen av dramatiserade fantasier, även om de utgår från kvalificerade gissningar av en professor emeritus i kriminologi.
Visst, det finns ett pedagogiskt värde i att förklara hur det kan komma sig att ett mordfall, som efter ett antal märkliga vändningar tycks vara uppklarat, ändå inte leder till en fällande dom för mord. Men det tar inte en timme att berätta. Plats för ännu fler dramatiseringar.
Tumregeln att starkt innehåll behöver en korrekt och stram inramning hade med fördel kunnat användas. Istället förirrar sig GW:s brott in i en överlastad och rätt snaskig berättarstil, i ett försök att sminka över att det inte finns något nytt att säga.
Jag hoppas verkligen att nästa avsnitt, som ska handla om det principiellt mer intressanta Catrine da Costa-fallet, blir mer matnyttigt. Premiärprogrammet fick mig mest att känna mig smutsig.
