Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kriminologiprofessorn Leif GW Persson kläckte idén till tv-serien "Det som göms i snö" som är inspirerad av verkliga händelser och personer.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

GW och Gustafsson om nya storsatsningen

Med Quick-fallet i tankarna kläckte Leif GW Persson idén till kriminaldramat "Det som göms i snö".

På tisdag har Kanal 5:s storsatsning "Det som göms i snö" premiär. Det psykologiska kriminaldramat är inspirerat av Thomas Quick-fallet, och några av rollfigurerna bygger på Göran Lambertz, Christer van der Kwast och Claes Borgström i den så kallade Quickgruppen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Läs mer: Gustafsson briljerar i GW:s nya dramaserie

- Det gällde att hitta en historia som är lång nog för en sisådär tio avsnitt, och nu var det ju så praktiskt att verkligheten bjöd på en sådan. Problemet var att den verkligheten var påhittad och då tänkte jag att om man skruvar upp den ett snäpp kan det bli ganska bra, säger Leif GW Persson.

Nära verkligheten

Den kände kriminologiprofessorn har lånat ut sin expertis för att skänka serien realism. Något han tycker att de flesta polisserier saknar.

- Jag har haft en jävla massa synpunkter på manus. Jag har jobbat både inom polisen och regeringskansliet och jag vet hur man pratar med varandra där. Folk beter sig inte som om de ätit råttgift med sked och klättrar på väggarna. Det är i själva verket ganska återhållet, säger Leif GW Persson som är nöjd med resultatet.

Framför allt är han imponerad av Robert Gustafsson. Huvudrollsinnehavaren spelar den sammanbitne polisen Peter Wendel som nystar i en serie mord, samtidigt som han tampas med psykiska problem.

- Han är för ambitiös för sitt eget bästa. En arbetsnarkoman. Det kan jag känna igen mig i – att man blir gift med sitt jobb. Allt annat får ge vika, säger Robert Gustafsson.

Kroppsspråk

Under inspelningen omarbetades manuset. För att få till rätt ton ströks mer än hälften av dialogerna.

- Peter är inte en pratkvarn. Det räcker med en blick. Man rensar bort och bort. Alla skådespelare var programmerade att protestera om det inte kändes naturligt, förklarar Gustafsson.

En annan viktig aspekt var att få till "underdog"-känslan.

- Ambitionen var att man ska känna att det kunde ha varit jag. Det gör att allting kryper inpå och blir mycket otäckare, säger Robert Gustafsson och fortsätter:

- Vad det än är – tecknad film, drama eller komedi – vill man som tittare veta vem man ska heja på. Ibland blir man överraskad, den man hejade på visar sig vara äcklet.

Vägrar välja

För Robert Gustafsson är det här första gången som han axlar huvudrollen i en kriminaldramaserie – men det är inget permanent skifte i karriären, enligt skådespelaren själv:

- Redan i slutet av 80-talet skrev någon journalist ”nu får du bestämma dig Gustafsson i vilken hink du ska stå i – den ironiska eller den folkliga”. Men man behöver inte välja, man kan göra både och.

- Som ung får man inte så många roliga roller. Med ålderns rätt kan jag trovärdigt gestalta en hundraåring, en morfar eller kung Lear. Jag vill och vågar först nu.

Gustafsson är öppen för en till säsong av "Det som göms i snö". Såvida rollfiguren Peter utvecklas och Leif GW Persson hittar en likvärdig parallell verklighet att förankra manuset i.

Men kriminologiprofessorn själv är inte lika intresserad av att vara konsult åt fler polisserier i framtiden:

- Nej, det tror jag väl inte. Det var för att jag fick frågan och jag hade inte tid att skriva manus själv.