Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gunnebo spelar klassisk fars med flås

Gunnebo sommarteater fyller 15 år och spelar klassisk fars där erotik ställs mot moral. Efter en trög start får Spanska flugan upp farten, tycker Lis Hellström Sveningson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sommarteater

Sommarteater
Gunnebo sommarteater
Spanska flugan av Franz Arnold och Ernst Bach
Regi: Anders Aldgård
Medverkande: Sven Melander, Ewa Roos, Reuben Sallmander, Hanna Hedlund, Stefan Ljungqvist, Hans Josefsson, Nina Hammarklev, Ulf Eklund, Jan Ericson, Victoria Kahn, Björn Elmgren och Kattis Trollregn
Spelas t o m 13 augusti

Efter 15 år är Gunnebo sommarteater en befäst tradition. Genrerna har växlat, från de första uppsättningarna som både anknöt till och utnyttjade slottsparkens 1700-talsmiljö, till dagens brett anlagda nöjessatsningar, som tidsmässigt gärna håller sig någonstans i första halvan av förra seklet. Det är skönt att skratta åt hur tokigt folk betedde sig förr. Och kraven på att ge publiken skrattillfällen har vuxit i takt med sommarscenens utbyggnad. I dag är det en försvarlig arena att fylla. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

2009 gjorde den rutinerade nöjesregissören Anders Aldgård entré. Han satte upp Skaffa mig en tenor och inledde därmed breddningen av repertoaren. Året därpå återkom han i par med Claes Malmberg, som länge var ett ankare på Gunnebo. Oavsett pjäs tog Malmberg som sin uppgift att ge det som hände på scenen en lokal touch. Att slänga käft med publiken och dissa Göteborg, både grovt och subtilt, hörde till. Det blev fem uppsättningar med Malmberg som motor och Aldgård som regissör. 
I år fortsätter Anders Aldgård på sjunde varvet med Spanska flugan, en klassisk fars från 1914 av Franz Arnold och Ernst Bach. Pjäsen gjorde succé redan från början och har varit återkommande populär i hundra år. Programbladet upplyser om att Spanska flugan är namnet på en glänsande skalbagge. Den innehåller ett ämne som länge har använts i kärlekens tjänst. I pjäsen är Spanska flugan en dansös som 35 år tidigare har uppträtt på Lorensbergs cirkus, till herrarnas förtjusning, men med konsekvensen att det finns en okänd, oäkta son. 


Sven Melander spelar direktör Klinker, senapsfabrikör och en av dem som roade sig med Spanska flugan. Hans paranta hustru (Ewa Roos) är ordförande i Göteborgs förening till stöd för ogifta kvinnor. Till dottern (Nina Hammerklev) har frun utsett en lämplig äkta man, men dottern är kär i en annan (Björn Elmgren) och får hjälp av sin väninna (Hanna Hedlund) att parera en okänd ung man (Reuben Sallmander) som dyker upp. Ett antal herrar tror att nykomlingen är deras okände son. 
Intrigen är skickligt byggd, hela tolv roller driver på förvecklingar och förväxlingar, där erotiska eskapader och moraliska anspråk är kontrasterande krafter. Som sig bör förstår publiken långt innan rollfigurerna hur saker och ting hänger ihop. Det lustfyllda handlar om att se reaktionerna när allt snurrar, värre och värre, innan upplösningen kommer – och kärleken segrar.

Klipsk regi och rutinerad ensemble med känsla för komik, är oavvisliga krav. Och för Gunnebo dessutom gärna ett nytt dragplåster. Sven Melander har fått uppgiften, och den uppmärksamhet i förväg som därmed följer. Men på scen ställer han inte de övriga elva i skuggan, tvärtom är det ensemblespelet som blir den stora behållningen. När det väl kommer igång. 
Första akten är nämligen seg. Visst, här ska intrigens trådar spännas och persongalleriet presenteras. Det har sina svårigheter. Men texten erbjuder ändå en hel del dråpliga situationer och snärtiga repliker, som regi och skådespelare inte riktigt får fatt i. Det går för långsamt och blir länge spänningslös teater där alla går och står, på Senapsgatan i Örgryte – dit handlingen är förlagd – klädda i Ulrika Wasséns välarbetade kostymer. Ewa Roos svarar bara hon för en riktig dräktparad under kvällen. 

Det roligaste som händer är att en växt kollapsar när en gäst (Hans Josefsson) häller ut Klinkers senapssnaps i krukan. En överraskande detalj i Elna Bengtssons medvetet överlastade borgarhemsscenografi. 
Reuben Sallmander, som akademisk Boråstönt på friarstråt, höjer temperatur och tempo, även om den första snubblande entrén inte satt snyggt på premiären. När friaren fått en lektion i förförelsekonst och genast praktiserar, börjar föreställningen arta sig.
Gunnebo spelar en version som gavs på Vasateatern i Stockholm under tidiga 1980-talet (finns inspelad i Öppet arkiv hos Sveriges television). Där tillförde regissören Per Gerhard sångnummer och dessa handskas hela Gunnebogänget fint med, till inspelad musik. Texterna har fått lite Göteborgsputs. Annars är dialekterna lite svävande.

I andra akten tätnar både turerna och spelet. Poängerna trillar in. Det underskruvade spelet, särskilt hos Sven Melander, kommer nu till sin rätt och blir en bra kontrast till de galnare vändningarna. Tänk att gubbar med darr i brallan kan vara kul, som när Melander och Ulf Eklund – i rollen som en av de många fäderna – frossar i dansanta minnen av Spanska flugan. Det blir fars med dynamik och flås.  Men när de kastar sig över den kvinna de tror är flugan faller de på sitt eget grepp. Sådan är farsens moral.