Här står inte mycket om mitt privata liv och familjeliv skriver Gunnar Harding i förordet till sina memoarer, Mitt poetiska liv. Det låter ju förtroendeingivande i dessa tider, när varje privat angelägenhet måste offentliggöras.
Harding är en av de främsta introduktörerna i svensk litteraturhistoria. Franska symbolister, engelska romantiker, ryska futurister, amerikanska beatpoeter: alla har funnit rum i Hardings rymliga poetiska hjärta, och han haft en mycket stor betydelse för senare generationers kunskaper om den stora världsdikten.
Som i alla memoarböcker är stilen lite småknarrig och redovisande. Harding säger själv att han har en tendens att låta personliga erkännanden utmynna i anekdoter, och berättelsen om hans poetiska liv är full av anekdoter. Jazzen är lika central som poesin, den ursprungliga New Orleans-jazzen är hans ständiga följeslagare.
Eftersom Harding varit något av en eminens i svenskt lyrikliv under minst fyra decennier, inte minst som redaktör för Lyrikvännen, beskriver boken många kulturstorheter: Tranströmer, Tunström, Lars Gustafsson, Olle Kåks. Men porträtten blir lika försiktiga kring det personliga som Hardings eget självporträtt. Det mesta utmynnar i anekdoter.
Själv säger han sig ha en dialektik mellan humor och sentimentalitet, men humorn är inte så väldigt påfallande. Litteraturpolitiskt intressant är skildringen av svängningarna under 1960-, 70- och 80-talet: Harding, alltid lierad med fantasin, metaforiken, musikaliteten och mystiken, trivs inte med 60-talets nyenkelhet, inte med 70-talets rättrogna marxister och inte med 80-talets textkritiska poststrukturalister.
Om det är denna känsla av utanförskap som orsakar bokens lätt melankoliska, depressiva tonläge, eller om det trots allt är personligheten och det privata som skiner igenom, spelar till sist inte så stor roll.
