Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"När jag höll på med någon fornminnesletning upptäckte jag en diskussion om Tapeshavets strandlinjer som gick just där, i den trakt som jag bestämt mig att skriva om", säger Gunnar D Hansson. Pressbild.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gunnar D Hansson inför Nordiska rådets litteraturpris: "Hela boken är en kökkenmödding"

Långa tidsvågor böljar genom Gunnar D Hanssons diktning. "Arkopoet", kallar han sig själv. Med hjälp av arkeologi och geologi besvärjer han samtiden genom sin poesi. På tisdag kan han få Nordiska rådets litteraturpris.

Även utan det stora nordiska priset är "Tapeshavet" årets mest prisade svenska diktsamling. Gunnar D Hansson har bland annat fått Samfundet De Nios stora pris för ett författarskap, inklusive en diktsamling som därtill blivit förärad något kanske ännu finare: en egen studiecirkel i Härnäsets Folkets hus.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Initiativtagaren, Inga-Lisa, finns inskriven i själva diktsamlingen där hon svarar på några av Gunnar D Hanssons många frågor.

- Klok kvinna över de 80, som har varit överallt och sett allt. Tanter kan vara avantgarde, säger han och tillägger:

- Det är inte så ofta det händer att diktsamlingar läses av dem det berör.

Oansenligt björnbär

Han är docent i litteraturvetenskap men också bygdepoet. Härnäset ligger i den bohuslänska hemtrakt som blivit lokalt och globalt centrum i Gunnar D Hanssons diktuniversum.

I "Olunn" från 1989, fornordiska för makrill, skrev han om just makrillen, och i den efterföljande "Lunnebok" om den särpräglade lunnefågeln som häckade i Bohuslän fram till 1970-talet. I "Tapeshavet" sätter han strålkastarljuset på det osannolika nordbjörnbäret, som i Sverige finns enbart på just på Härnäset:

- De är de mest oansenliga och oeftertraktade björnbären, de har inte samma sötma som de andra och därför kan inte bärindustrin använda sig av dem.

- Det är en trösterik tanke, jag identifierar mig med nordbjörnbäret.

Lukrativt hönsfoder

Med hjälp av forskare, filosofer och andra poeter vandrar Gunnar D Hansson runt geografiskt men också genom årtusendena. I sin diktning behöver han konkretion. Han tycker om precisa naturvetenskapliga texter och har läst mängder av arkeologisk men också geologisk litteratur.

Titeln, "Tapeshavet", har han hämtat från det hav som täckte hans bohuslänska hörn under stenåldern, och som gav upphov till stora postglaciala skalgrusbankar, sedermera lukrativt hönsfoder.

En återkommande gestalt är Österödskvinnan, ett 9 000 år gammalt kvinnoskelett som först upptäcktes av en affärsinriktad skalgrusletare i början av 1900-talet som dock höll tyst eftersom han trodde att han fått ett mord på halsen.

- Nu ligger fyndplatsen 40 meter över havet, men när hon levde hade hon strandtomt. Och eftersom det, i dessa yttersta av tider, är så mycket diskussion om strandlinjer och avsmältning och hotande katastrofer på Maldiverna, i Bangladesh och i Florida och allt vad det är, så kände jag att det bor en miljon potentiella Österödskvinnor i Florida. Någonting som var väldig avlägset kom väldigt nära.

"En första brexit"

I Tapeshavet inträffade för övrigt Storeggatsunamin, då ett stort landsjok lossnade i Nordnorge vilket i sin tur förde med sig att Storbritannien slutligen slets loss från Europa. Gunnar D Hansson skriver om även det.

- En första brexit, utan folkomröstning. Det var där skiten började kan man säga. Sådant fascinerar mig oerhört, jag är upptagen av de långa vågorna kan man säga. Det är geologipoesi, arkeologipoesi, det är ett slags poesi som bekrigar samtiden på något egendomligt sätt.

- Man står på ett ställe som ligger 40 meter över havet och vet att här var det en strand – då blir det ett slags skred i medvetandet.

Avskrädeshög

Första dikten heter "Kökkenmödding" efter den forntida avskrädeshög, landets äldsta, som hittats nära Österödskvinnan, tillika en metafor Gunnar D Hansson använder för en diktsamling som växlar mellan vers, prosa och rena dagboksanteckningar. Till och med Leif GW Persson dyker upp.

- En kökkenmödding är vad hela boken är. Det har ju en negativ klang, men för mig är det motsatsen. Jag är sådan som rotar i arkiv och litteratur och till slut blir det en hög av någonting.

Det som han gräver fram i sin hemtrakt är så hisnande att man ibland undrar om det är sant. Däribland historien om den 23-årige Carl Michael Bellman som under 1760-talet förmodligen bodde ett år på gamla Röe gård, på flykt undan sina allvarliga ekonomiska problem.

- På Bokmässan träffade jag någon som frågade, det här är väl ändå att parodiera lokalhistorisk forskning, allt är väl ironi? Men jag svarade att det är blodigt allvar. Det finns en sådan tradition på den här gården, det är bara det att ingen har tagit tag i den. Det är ren forskning.