Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Gunnar Arnborg | Stigar och vägskäl. Kultur i närmiljö

Gunnar Arnborg | Stigar och vägskäl. Kultur i närmiljö

Gunnar Arnborg är bonderomantiker och klarsynt realist i ett, vilket senaste boken Stigar och vägskäl visar. Framställningen har en betvingande auktoritet långt från samtida autofiktion och självreflektion, skriver Tomas Forser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Memoar

Memoar

Gunnar Arnborg

Stigar och vägskäl. Kultur i närmiljö

Carlsson bokförlag

Ett överflöd av rikedom präglar Gunnar Arnborgs minnesbok och kunskapsbank Stigar och vägskäl. Kultur i närmiljö. Omdömet är dubbelbottnat. Mer av beundran för de rågade mått av kunskap som han ger läsarna än betänksam undran över form och redigering av denna sammanfattning av ett livslångt vetande om landsbygdens Sverige.

Arnborg tog sina första steg i Falköping och Skölvene socken och Gäsene härad var hans första universitet. Hedersdoktor vid det i Göteborg blev han 2001. Nu är han på sitt nittionde år. Att döma av denna volym fylld av förmedlingslusta och kulturvårdande lidelse är formen fortsatt god.

Det är märkligt det hela. Vi får en sockenkulturens höga visa delvis på dialekt om det ”rika” Fattigsverige i helg och söcken. Här står en folkhögskolelärare och barfotaforskare och håller släktbanden i egen hand samtidigt som han beskriver en utveckling som förbuskat landskapen i en övergångstid där hästspiltorna tömdes och ersattes av traktorgarage. Hans perspektiv är närgånget sakligt, mycket respektfullt och överrikt på mått, namn, datum, dialektord och tankfulla observationer av odlingslandskapets förändringar. Till bokens många förtjänster hör ett imponerande bildmaterial.

Varje samhälle har sina berättare. Dem lyssnar vi till med ofta road skepsis. Här talar och skriver en förmedlare om hur det förhöll sig enligt mamma, pappa och den närmsta lågmälda släkten och grannarna och sina egna observationer. Framställningen har en betvingande auktoritet långt från samtida autofiktion och självreflektion.

Tyvärr ställer Arnborg till det genom långa exkurser på alltför behörigt avstånd när han presenterar den självlärde bonden Carl i Bjälkareds komprimerade dagboksanteckningar på onödigt många detaljtäta sidor. I de redovisningarna tappar boken sin dramaturgi, den om livsstigen vi går och som i korta versrader blir den minsta gemensamma nämnaren i bokens olika avsnitt. Där finns en tanke och återhållsamt vackra ord om denna stig som binder samman ett oklart förflutet med en okänd framtid. Men där tar bonden Carl alltför stor plats. Tar den från kollektivet av finsnickare, bildhuggare, skomakare, sadelmakare, sömmerskor, telefonister och småbrukare.

Bland bokens många vackra sidor om arbetslivet med jorden finns de om den strävsamma ”baklängesmarschen”, den med spettet och spaden i jorden. Det jättearbete som pågick när jorden befriades från sten och åkerlyckan bit för bit intogs som i ett kulturkrig. Den dag om vilken Artur Lundkvist konstaterade att den ”inte faller från ovan” utan ”den måste grävas fram ur jorden”.

”Bevare’s, vad jag har sletet i min dag!”, sa en av odlarna. Det kommenterade en av de andra med: ”Ja, dä ä kônstit, man dör inte utå arbete – om man får va fresker”.

Gunnar Arnborg har skrivit en bok utan sentimentalitet om den tid som flytt och med respekt för utfört arbete på vägen. När han summerar ser vi att resultatet av kultiveringen blev att småbrukarna slogs ut av de lönsamma multinationella företagen som skördat pengar – pengar som tillfallit andra än odlarna.

Arnborg kallar sig en bonderomantiker. Klarsynt realist passar bättre.